Ja å inte kunde jag hålla mig till att blogga 30 dagar i sträck inte, gick ju så bra från början men sedan kom något i vägen... vad vet jag inte riktigt, dagarna har gått så förbaskat fort och jag har varit en busy women. Har hunnit med en massa nya inskolningar efter att "vikariatet" som personlig assistent tog slut.

Sen så är det mycket nu med flytten, har ju fått iväg lägenheten tidigare vilket är underbart. Så i helgen går flyttlasset till Lars vilket innebär att jag känner mig en aning stressad just nu... särskilt med tanke på att brorsan är sjuk och kanske inte kan hjälpa till. Men men på nåt sätt löser det sig, det är synd att man inte är stark som en karl... det hade inte varit så dumt ibland. Men ändå har jag gjort det bra, har packat ALLA lådor här hemma, vågar inte ens räkna dem... och än är det inte klart. Tur Lars är duktigt på att bära ;) Jag organiserar och han kånkar... bilen har gått skytteltrafik senaste dagarna, särskilt nu när vi bara har en bil att köra... men det är en annan historia, om vi säger som så, skulle till Hsand över helgen, kom inte längre än till Docksta med Mercan och där blev jag stående i ca 5 timmar innan Lars föräldrar (tack o lov) kom med släpvagnen, vi knuffade upp bilen och jag kunde fortsätta till Hsand i Opeln medan Lars återvände med dem hem. Hade en riktigt bra helg i Hsand med underbara fastra och farbror, urscha känns konstigt att kalla dem för det... det låter så gammalt :P Men är såå glad för att ha dem, känner mig alltid så välkommen och hemma där :) Men säg det roliga som vara för evigt, på söndagen var det bara att återvända hemåt för att kliva upp på måndagmorgonen och åka på inskolning ;)

Jag måste ändå säga att jag har ett ganska så rikt drömliv, även om jag inte minns ens hälften av alla mina drömmar om nätterna så vet jag ändå att jag drömmer. Drömmer det gör vi alla, vi är bara inte jämt medvetna om det när vi är vakna. Vissa säger att drömmarna har olika betydelser, som små meddelanden från det undermedvetna medans andra säger att drömmar är hjärnans sätt att sortera alla intryck den har tagit in. Ja jag vet inte vad jag ska tro men på nåt sätt säger den realistiska sidan av mig att allt handlar om intrycken. Men ändå efter vissa drömmar kan jag ändå känna att de medför sig vissa tankar och känslor som gör att man ifrågasätta saker och ting i livet. Sanndrömmar är ingenting jag brukar drömma, däremot brukar jag drömma väldigt "verkligt" och många drömmar som jag kommer ihåg när jag vaknar kan jag bära med mig under dagen. Verkligen känna en olustig känsla just på grund av att den var så verklig.

Den dröm som jag påminns om i detta nu var en mardröm för ett tag sedan, jag vet att det är löjligt men jag har en rädsla för zombies, levande döda. Denna dröm var verkligen verklig och självklart slutade jakten med att de hann ikapp mig och mina vänner och de började tugga på mig. Vaknade med ett ryck och sedan var resten av natten förstörd. Där låg jag i mörkret, absolut livrädd!! Tillslut tog jag mod till mig och masade mig upp, tände lyset i köket, tog en nattmacka och ett glas mjölk. Där satt jag och försökte tänka logiskt, att zombies inte finns och att imorgon kommer att vara en ny dag precis som vanligt. Efter ett bra tag masade jag mig tillbaka till sängen, trots min rädsla valde jag att inte väcka honom bredvid för någonstans insåg jag ju hur barnslig jag var... men ändå, drömmen var så verklig att rädslan blev sann. Nån gång föll jag åter i sömn efter ett tags flummande och precis som jag intalade mig kom morgonen, solen gick upp och det blev en helt vanlig dag utan någon zomieattack.

Och nej, det blir absolut ingen zombiefilm i min närvaro!! Never ever... trots försök att se Land of the dead, 28 dagar senare osv. så ångrar jag mig bittert VARENDA gång. Så nu har jag verkligen bestämt att jag aldrig ska utsätta mig för någon sådan igen, trots att jag så väl intalar mig att det BARA är film ;) Jag fick väldig lust att kika lite på 6an igår när det var någon ny serie som började "Den sista dokusåpan" men jag tackar Gud för att jag var så trött så att jag somnade långt innan den började... trots att den säkert är B-ig så finns det zombies med och zombies är alltid zombies ;)

Min vecka började bra, sen blev den mindre bra men idag känns det ändå hyffsat.  Igår gjorde jag klantigt nog en vurpa och landade på svanskotan... helskotta va ont det gjorde! och inatt gick det knappt att sova... men masade mig upp idag, för i stående position är det ju ingen fara, det handlar ju om när man ska sätta sig och kliva upp. DÅ känner man hur det bränner i baken... nä så jag hoppas att det går över inom kort, fast vissa säger ju att det kan hålla i sig ett bra tag. Någon tyckte att jag skulle far till läkaren och kolla om jag fått nån spricka eller så men samtidigt säger jag, ja om jag fått det då vad ska läkarna göra? Inte precis som att de kan gipsa arslet på en... nä jag tror helt enkelt bara att det blev en rejäl smäll, tror vänster skinka fick ta den värsta stöten... lär blir ett fint blåmärke där.

Sommaren är då räddad om det inte dyker upp nåt annat erbjudande och ja, det ser väl ut som att man ska kunna hanka sig fram några månader till och få det att gå ihop... det är banne mig inte lätt inte. Allt bara handlar om pengar, pengar och åter pengar i detta samhälle... utan klarar man sig verkligen inte och kärleken håller en tusan inte mätt länge...

Handväskan, den som nästan alla kvinnor går dragandes på, antingen på axeln eller på armen. Jag vet inte hur många väskor jag har i min ägo... det är... MÅNGA. Jag älskar väskor och skor för den delen :) Det är som roligt att ha många, man kan byta lite då och då när man är less på den ena ja då hittar man någon annan i gömmorna som man inte använt på ett bra tag osså känns det som att man har en ny :P Men i min nuvarande handväska finns det min börs, min mobiltelefon, kalender, pennor, papper, bestick, värktabletter, halstabletter och tuggummi. Säkert en massa skräp också... kvitton och andra grejer som man bara slängt ner där för att man inte haft någon annanstans att lägga det. Det brukar vara ett nöje att tömma mina väskor för då kan det till och med trilla ut lite pengar ;)

Jag har den äran av att ha en lillebror, han är 5 år yngre än vad jag är vilket betyder att han fyller 20 år i sommar, HERREGUD!!! (och ja jag missbrukar herrens namn) :P Men jag kan liksom inte fatta att han är såå gammal, för mig är han fortfarande runt 12 år och kommer alltid att vara. Jag tycker liksom att jag nyss var 20 men inte då... Hursomhelst så heter han Daniel och går just nu sista året på gymnasiet, transportlinjen. Tanken är väl att han snart kommer att ta sitt lastbilskort och det skulle göra mig så stolt :) Hans intressen på fritiden verkar framförallt vara att sova, umgås med kompisar, köra bil och vara med flickvännen. Glad för hans skull att han fått in lite LOVE i livet så att det blir nån ordning på kärn ;) Min bror och jag vi har alltid bråkat när vi var yngre men ju äldre man blir desto mer uppskattar man att man har ett syskon, jag skulle inte vilja vara ett ensambarn för ett syskon är alltid någon som finns där för en i livet. Så jag är så otroligt tacksam för mitt syskon och jag önskar honom all lycka i vuxenvärlden när det snart är dags att ta klivet ut i verkligheten och lämna skolan bakom sig :)

Åh herregud tänker jag när jag ser vad jag ska skriva om idag, min framtid. Jadu jag har helt enkelt ingen aning om hur min framtid ser ut... Jobb vette tusan men sedan blir det ju då flytt i april vilket jag ser fram emot men hur sommaren blir det vet jag inte. Den som lever får se, har erbjudande om jobb men vet inte riktigt hur jag ska göra med tanke på att jag vill få in en fot i socionomvärlden... dilemma, dilemma... Men om jag får önska hur min framtiden kommer att se ut så skulle det vara så att jag får ett fast jobb på ett arbete där jag trivs, helst skulle jag ju då se mig själv som kurator eller liknande. Önskar även att karln får ett jobb efter avslutade studier och vi kan köpa hus så småningom och bilda familj. Helst ska huset ligga lite avsides men ändå nära in till stan, max 2mil får det vara, helst mindre. Grannar ska finnas men inte intill knuten, man ska kunna röra sig fritt ute på tomten och inte känna sig iakttagen vid vad man än gör. Välmående, kärlek och lycka är väl det man önskar inför framtiden... vad mer kan man begära?

Ibland önskar man ju att man hade en spåkula så att man kunde se in i framtiden, men på något sätt skulle det inte vara så roligt för då blir livet ju så förutsägbart och tänk om det inte alls blir som man vill att det ska bli...

Det krävs en hel del funderingar kring vad jag tror på, jag vill kunna säga att jag är kristen men på nåt vis så tvekar jag. Jag var mer kristen förut under min uppväxt än vad jag är nu. Jag tror på en Gud, att det finns någonting större än oss alla och att denna tro gör att man orkar med saker i livet som är jobbiga. Har Jesus funnits? Jag vet inte, jag var inte född då så jag kan inte säga med 100% säkerhet, men mycket tyder ju på detta... men om han var så "gudomlig" som det påstås det tvivlar jag på. Jag tror att han var en person som gjorde mycket gott bland sina medmänniskor, och säkert kan vissa saker ses som mirakel. Att få en blind man att se, att få en lam att gå... Ja kanske, men kanske inte det riktigt på det sätt som det framställs. Jag kan jämföra Jesus med en väldigt empatisk och förstående social arbetare som vill alla människor gott och som försöker att frambringa denna godhet i de människan han möter efter sin väg. Men om vi återgår till Gud, det finns många som ifrågasätter att om han finns varför tillåter han svält, lidande och krig till exempel. Om Gud finns så är det ju faktiskt så att han skapade den fria viljan, det är inte han som orsaker krig, det är vi människor. Vi människor har fått ett storhetsvansinne, att vi måste visa oss bäst och att ingen får tycka annorlunda för då förtjänar vi att dö. För så är det ju, religionen och våran tro har orsakat mycket lidande genom åren. Kristendomen är långt i från fläckfri, precis som andra religioner... Den svenska kyrkan har haft många fingrar med i spelet gällade makt, förföljelse och offerriter genom tiderna. Se bara på alla dessa oskyldiga människor som fick sätta livet till för att någon/några utpekade dem som häxor, och kyrkan stöttade detta och stod och tittade på medan dessa personer brändes levande på bål eller drunknade.

Nä Gud och jag vi har ett speciellt förhållande, när det det har känts som jobbigast i mitt liv har jag många gånger vänt honom ryggen men jag fick en gång höra att Gud utsätter de personer han älskar mest för prövningar genom livet, detta för att vi är starka nog att klara av dem och för att vi ska bli väl mottagna i himlen (om den nu finns). På nåt sätt så gör det saker lite lättare, även om det kan låta fjantigt... Sen tror jag verkligen på att det handlar inte om hur många gånger du faller, det handlar om hur många gånger du reser dig upp från fallet. Och talesättet Ad astra per aspera "till stjärnorna genom svårigheter" ligger mig varmt om hjärtat. Man måste ta sig genom svårigheter och motgånger för att ta sig vidare i livet och lyckas, nå längre än vad man någonsin tidigare gjort. Så även om svåra tider är jobbiga och man tvivlar så tror jag ändå på något större, vi människor styr våra liv mycket genom våra val, men ändå så tror jag på att det finns en sorts plan för oss alla. Det gäller bara att omfamna chanserna, ta sig över hinder och lära sig av dem. Vi väljer vad problemen ska göra med oss, ska de knäcka oss eller ska vi lära oss något av dem och dra nytta av dem i framtiden.

Fina ord va? De är lätta att skriva, svårare att följa ;)

Det var tur att inte matte slängde sig på sängen denna morgon

som hon annars brukar göra. Då hade det blivit en platt katt...

Jag minns då man var yngre hur man alltid hade en bästis, en bästis som man gjorde allt med och som man till och med delade hjärta med. Alltså ni vet ett sådant där halsband med två hjärthalvor på... Men jag har ändå en känsla av att när man blir äldre börjar de där gränserna suddas ut för vem som är ens bästa vän. Snarare skulle jag vilja kalla det de närmsta vännerna. De personer som man umgås mest med och som man kan känna full tillit till och som man vet ställer upp när man behöver det. Sen kan det även vara så att man inte alls behöver umgås ofta för att känna den där samhörigheten, utan det räcker att man träffas ibland och då känns det kanon. Man vet vart man har varandra trots att man bor en bit ifrån och kanske lever olika liv som gör att man inte kan ses jämt.

Så jag tänker inte utse någon bästa vän här, utan mer vilka som verkligen står mig närmast just nu i livet och som betyder såå mycket för mig. Det är ni som finns där i med och motgångar, det är ni jag kan vara mig själv med och det är ni som jag kan skratta allra mest med. Nu behöver det ju inte vara så att ni ser mig som er närmaste (bästa vän) för så är det ju, den andre kan jag känna vara "min bästa vän" medan den personen har helt annat tycke och andra kring sig som den ser som närmare än mig. Utan vänner som ni skulle inte mitt liv betyda mycket, visst spelar annat också in men ett liv utan vänner skulle för mig vara väldigt ensamt och tråkigt. En av er har funnits med i 8 år nu och verkligen fått se mig gå in i vuxenlivet, funnits där som stöd när många vindar blåst och vi har haft så otroligt roligt genom åren. Den andre har klivit in i mitt liv senaste 3,5 åren men för mig känns det som att vi känt varandra längre, det är väl på sista tiden som vi har kommit varandra nära och du är den som jag önskar att jag kommer att ha kvar i mitt liv för en lång tid framåt.

 

 

Må framtiden behandla oss väl och skänka oss

stor lycka och glädje i våra liv.

 

 

 

 

 

P.s Jag hoppas verkligen ingen tar illa upp om de inte är någon av ovanstående personer,

för ni andra betyder otroligt mycket också och jag tror att ni alla vet vilka ni är.

När jag slog upp ögonen i morse sken solen in genom mitt fönster och jag kunde höra en fågel kvittra så där "vårigt" utanför. Det kan man kalla ett bra uppvaknande till denna lediga dag. Egentligen borde jag väl he ut mig i detta vackra väder men det är liksom bara så underbart att få påta på här inne idag. Har packat två flyttlådor och jag börjar verkligen kännas som att flytten närmar sig med stormsteg. Fortfarande har jag inte fått iväg min lägenhet trots visningar och det irriterar mig, vore så underbart att få slipp åtminstone en hyra... Men men i värsta fall är det väl bara att ha den kvar till Maj.

Gud vad jag skulle vilja ha ett fast jobb så att man slipper allt detta tjafs... hatar att vara vikarie som ska hoppa in när det behövs. Jag är en person som vill ha saker planerat och hatar detta att inte veta... det suger.

Resten av tiden denna dag kommer att gå till att laga middag, packa lite till, titta på tv och sedan senare ikväll blir det bio med Johanna. Vi hade tänkt att se Mission Impossible MEN det har slutat gå denna vecka så tji fick vi... det får bli Hamilton istället. Hoppas den är hyffsat bra... någon som sett den? Om inte annat får man väl ta och njuta av Persbrandts 6-pack åtminstone ;)

Det första som poppar upp i mitt huvud när jag tänker på den frågan är låttexten "What is love? Baby don't hurt me, don't hurt me no more..." och den sitter jag och nynnar på i ca 5 minuter innan jag kommer mig för att börja skriva. Detta för att jag just nu är på jobbet och har kakor i ugnen som måste passas.

Så vad är kärlek för mig? Kärlek för mig är något stort, något som man inte kan ta på utan den finns bara där och är större än allt annat i världen. Vi måste börja älska mer och skänka varandra omtanke, då skulle världen må så mycket bättre. Kärlek kan vara så mycket, kärlek till mig själv, kärlek till familj, kärlek till vänner, kärlek till mina medmänniskor och självklart framförallt kärlek till min partner. Med vad är liksom kärlek? Jag tror att det kan man riktigt aldrig säga eftersom den är föränderlig i tid och rum. Allt jag vet är att det är en varm känsla inombords som sprider sig genom kroppen, hjärtat mår gott och man finner frid när man känner en kärlekskänsla, till vem än det må vara.

Kärlek för mig i ett förhållande är när man tar hand om varandra och bryr sig om den andres mående. Man mår själv dåligt när den mår dåligt och man gör allt för att få se personen le, för då är världen perfekt. Kärlek är när personen kommer in i rummet och genast känner man en lättnad av att ha den där. Men något som jag tänkt på mycket är hur förälskelse, nykärlek och kärlek ser olika ut. När man märkte att den där nykära känslan försvann och skulle ersättas av något annat. Man ifrågasätter ofta om kärleken är död nu, men efter ett tag märker man att kärleken bara har tagit en annan form. Den må kanske inte vara lika sprudlande och man går inte runt på rosa moln längre men den finns ändå där och den gör sig påmind i ögonblick, bara för en sekund kan den dyka upp och man känner bara ett lugn inombords. Jag tror att det är viktigt att i de stunder som det är jobbigt, då det bråkas och det allmänt är dåligt i ett förhållande måste man stanna upp och påminna sig själv om det som är bra och vår regel i vårt förhållande är att aldrig somna osams för det är det värsta som finns. Man vet aldrig om man vaknar upp nästa morgon och det sista man vill ha gjort då är att ha skiljts osams.

Nä så kärlek är mycket, jag skulle kunna skriva hur länge som helst om ämnet och nya tankar dyker hela tiden upp men tycker ändå att jag detta jag nu skrivet speglar mina tankar rätt så bra. Hur tänker du kring vad kärlek är??

Efter att ha kutat på stan i flear timmar än vad det var tänkt blev det en sen middag. Denna bestod idag av hemmagjord pastasås med räkor, purjolök, röd paprika och svamp. Till det serverades det Cavaletti eller vad det nu hette, en typ av spaghetti som inte är smal och rund utan lite mer platt. Resultatet blev väldigt lyckat, enligt mig själv. Tror den andre hälften tyckte om det också... här gnälls det aldrig på min mat för då blir det andra bullar ;) Det var synd att jag inte tog någon bild på rätten men kan lägga ut en "ungefär" recept :P

Jag kan börja med min mamma som heter Elisabeth, hon är en väldigt bra mamma även om vi har gnabbats en del genom åren och fortfarande gör då och då. Tror hon har haft/har svårt att släppa taget om din dotter och inse att jag flyttat hemifrån och bestämmer själv. Hursomhelst så är hon väldigt omtänksam, vi pratas vid 2ggr nästan varenda dag beroende på hur dagen ser ut. Det värsta är bara att den gången man inte svarar, då är det nästan som skallgångskedjan står beredd. Hon vill att man svarar jämt och måste hon ringa fler än 2 gånger, ja då är det nästan katastrof. Men jag vet ju att det är för att hon vill veta att det inte hänt något men man måste faktiskt förstå att ibland så hör man inte telefonen eller så vill man kanske inte prata helt enkelt.

Min pappa heter Christer, min biologiska pappa alltså... han har jag inte haft kontakt med sedan jag var 10 år och för några år sedan så gick han tråkigt nog bort i cancer. Har egentligen inte så mycket att säga om honom eftersom han varit borta en sådan stor del av mitt liv, vi valde att bo med mamma och efter det tvistas det om vems fel det var att vi tappade kontakten. Jag säger som så... det är aldrig barnens fel, det är de vuxnas ansvar att se till att hålla kontakten med sina barn och barnbarn. PUNKT.

Min styvpappa heter Rolf, det är väl han som vi sett som pappan i våra liv eftersom han kom i dem strax efter uppbrottet mellan mamma och pappa. Han jobbar svart... han är sotare och klättrar upp på tak hela dagarna.

Tänkte inte skriva nå mer för jag tycker inte om att skriva om andra personer på bloggen så mycket eftersom det känns som om jag utelämnar dem utan deras tillåtelse... så ni får nöja er med detta.