Tänker jag efter så är det mycket som jag kan stå ut med, jag brukar inte vara särskilt långsint när det kommer till att förlåta någonting som gjorts mot mig. Alla kan göra fel, vi är bara människor... och man mår oftast bättre av att förlåta än att gå runt och vara bitter och sur. Men som sagt, jag kan förlåta det mesta men när det kommer till en sak, lögner så är de det värsta jag vet. Jag klarar bara inte av när människor ljuger för mig, särskilt inte de som man umgås mest med. Sedan finns det ju olika grader av lögner självklart, och det finns vita... vilka jag också kan dra ibland, men vita lögner är sådana som inte sårar en annan människa utan mer t.ex. "Nä jag är sjuk idag så jag kan inte komma till jobbet"  fast man egentligen inte är det utan orkar bara inte jobba. Lögner är något som kan få mig att gå i taket och det tar lång tid innan jag ens kan tänka mig att förlåta... men det som gör ondast är när man upptäcker själva sveket, hur allt börjar falla på plats som små pusselbitar i ett pussel. Då det går upp för en hur totalt grundlurad man blivit... och hur lite man är värd för den personen. Det finns liksom ingenting som rättfärdigar en lögn som sårar en annan person framförallt inte en vän, och det roliga är att vi tror att vår lögn aldrig ska upptäckas, men det blir den VARENDA gång, förr eller senare. Nä då är det bättre att vara ärlig, särskilt med sina kompisar, för ljuger man för dem så är man ingen riktigt kompis...