Ja å inte kunde jag hålla mig till att blogga 30 dagar i sträck inte, gick ju så bra från början men sedan kom något i vägen... vad vet jag inte riktigt, dagarna har gått så förbaskat fort och jag har varit en busy women. Har hunnit med en massa nya inskolningar efter att "vikariatet" som personlig assistent tog slut.

Sen så är det mycket nu med flytten, har ju fått iväg lägenheten tidigare vilket är underbart. Så i helgen går flyttlasset till Lars vilket innebär att jag känner mig en aning stressad just nu... särskilt med tanke på att brorsan är sjuk och kanske inte kan hjälpa till. Men men på nåt sätt löser det sig, det är synd att man inte är stark som en karl... det hade inte varit så dumt ibland. Men ändå har jag gjort det bra, har packat ALLA lådor här hemma, vågar inte ens räkna dem... och än är det inte klart. Tur Lars är duktigt på att bära ;) Jag organiserar och han kånkar... bilen har gått skytteltrafik senaste dagarna, särskilt nu när vi bara har en bil att köra... men det är en annan historia, om vi säger som så, skulle till Hsand över helgen, kom inte längre än till Docksta med Mercan och där blev jag stående i ca 5 timmar innan Lars föräldrar (tack o lov) kom med släpvagnen, vi knuffade upp bilen och jag kunde fortsätta till Hsand i Opeln medan Lars återvände med dem hem. Hade en riktigt bra helg i Hsand med underbara fastra och farbror, urscha känns konstigt att kalla dem för det... det låter så gammalt :P Men är såå glad för att ha dem, känner mig alltid så välkommen och hemma där :) Men säg det roliga som vara för evigt, på söndagen var det bara att återvända hemåt för att kliva upp på måndagmorgonen och åka på inskolning ;)

Jag måste ändå säga att jag har ett ganska så rikt drömliv, även om jag inte minns ens hälften av alla mina drömmar om nätterna så vet jag ändå att jag drömmer. Drömmer det gör vi alla, vi är bara inte jämt medvetna om det när vi är vakna. Vissa säger att drömmarna har olika betydelser, som små meddelanden från det undermedvetna medans andra säger att drömmar är hjärnans sätt att sortera alla intryck den har tagit in. Ja jag vet inte vad jag ska tro men på nåt sätt säger den realistiska sidan av mig att allt handlar om intrycken. Men ändå efter vissa drömmar kan jag ändå känna att de medför sig vissa tankar och känslor som gör att man ifrågasätta saker och ting i livet. Sanndrömmar är ingenting jag brukar drömma, däremot brukar jag drömma väldigt "verkligt" och många drömmar som jag kommer ihåg när jag vaknar kan jag bära med mig under dagen. Verkligen känna en olustig känsla just på grund av att den var så verklig.

Den dröm som jag påminns om i detta nu var en mardröm för ett tag sedan, jag vet att det är löjligt men jag har en rädsla för zombies, levande döda. Denna dröm var verkligen verklig och självklart slutade jakten med att de hann ikapp mig och mina vänner och de började tugga på mig. Vaknade med ett ryck och sedan var resten av natten förstörd. Där låg jag i mörkret, absolut livrädd!! Tillslut tog jag mod till mig och masade mig upp, tände lyset i köket, tog en nattmacka och ett glas mjölk. Där satt jag och försökte tänka logiskt, att zombies inte finns och att imorgon kommer att vara en ny dag precis som vanligt. Efter ett bra tag masade jag mig tillbaka till sängen, trots min rädsla valde jag att inte väcka honom bredvid för någonstans insåg jag ju hur barnslig jag var... men ändå, drömmen var så verklig att rädslan blev sann. Nån gång föll jag åter i sömn efter ett tags flummande och precis som jag intalade mig kom morgonen, solen gick upp och det blev en helt vanlig dag utan någon zomieattack.

Och nej, det blir absolut ingen zombiefilm i min närvaro!! Never ever... trots försök att se Land of the dead, 28 dagar senare osv. så ångrar jag mig bittert VARENDA gång. Så nu har jag verkligen bestämt att jag aldrig ska utsätta mig för någon sådan igen, trots att jag så väl intalar mig att det BARA är film ;) Jag fick väldig lust att kika lite på 6an igår när det var någon ny serie som började "Den sista dokusåpan" men jag tackar Gud för att jag var så trött så att jag somnade långt innan den började... trots att den säkert är B-ig så finns det zombies med och zombies är alltid zombies ;)

Min vecka började bra, sen blev den mindre bra men idag känns det ändå hyffsat.  Igår gjorde jag klantigt nog en vurpa och landade på svanskotan... helskotta va ont det gjorde! och inatt gick det knappt att sova... men masade mig upp idag, för i stående position är det ju ingen fara, det handlar ju om när man ska sätta sig och kliva upp. DÅ känner man hur det bränner i baken... nä så jag hoppas att det går över inom kort, fast vissa säger ju att det kan hålla i sig ett bra tag. Någon tyckte att jag skulle far till läkaren och kolla om jag fått nån spricka eller så men samtidigt säger jag, ja om jag fått det då vad ska läkarna göra? Inte precis som att de kan gipsa arslet på en... nä jag tror helt enkelt bara att det blev en rejäl smäll, tror vänster skinka fick ta den värsta stöten... lär blir ett fint blåmärke där.

Sommaren är då räddad om det inte dyker upp nåt annat erbjudande och ja, det ser väl ut som att man ska kunna hanka sig fram några månader till och få det att gå ihop... det är banne mig inte lätt inte. Allt bara handlar om pengar, pengar och åter pengar i detta samhälle... utan klarar man sig verkligen inte och kärleken håller en tusan inte mätt länge...

Handväskan, den som nästan alla kvinnor går dragandes på, antingen på axeln eller på armen. Jag vet inte hur många väskor jag har i min ägo... det är... MÅNGA. Jag älskar väskor och skor för den delen :) Det är som roligt att ha många, man kan byta lite då och då när man är less på den ena ja då hittar man någon annan i gömmorna som man inte använt på ett bra tag osså känns det som att man har en ny :P Men i min nuvarande handväska finns det min börs, min mobiltelefon, kalender, pennor, papper, bestick, värktabletter, halstabletter och tuggummi. Säkert en massa skräp också... kvitton och andra grejer som man bara slängt ner där för att man inte haft någon annanstans att lägga det. Det brukar vara ett nöje att tömma mina väskor för då kan det till och med trilla ut lite pengar ;)

Jag har den äran av att ha en lillebror, han är 5 år yngre än vad jag är vilket betyder att han fyller 20 år i sommar, HERREGUD!!! (och ja jag missbrukar herrens namn) :P Men jag kan liksom inte fatta att han är såå gammal, för mig är han fortfarande runt 12 år och kommer alltid att vara. Jag tycker liksom att jag nyss var 20 men inte då... Hursomhelst så heter han Daniel och går just nu sista året på gymnasiet, transportlinjen. Tanken är väl att han snart kommer att ta sitt lastbilskort och det skulle göra mig så stolt :) Hans intressen på fritiden verkar framförallt vara att sova, umgås med kompisar, köra bil och vara med flickvännen. Glad för hans skull att han fått in lite LOVE i livet så att det blir nån ordning på kärn ;) Min bror och jag vi har alltid bråkat när vi var yngre men ju äldre man blir desto mer uppskattar man att man har ett syskon, jag skulle inte vilja vara ett ensambarn för ett syskon är alltid någon som finns där för en i livet. Så jag är så otroligt tacksam för mitt syskon och jag önskar honom all lycka i vuxenvärlden när det snart är dags att ta klivet ut i verkligheten och lämna skolan bakom sig :)

Åh herregud tänker jag när jag ser vad jag ska skriva om idag, min framtid. Jadu jag har helt enkelt ingen aning om hur min framtid ser ut... Jobb vette tusan men sedan blir det ju då flytt i april vilket jag ser fram emot men hur sommaren blir det vet jag inte. Den som lever får se, har erbjudande om jobb men vet inte riktigt hur jag ska göra med tanke på att jag vill få in en fot i socionomvärlden... dilemma, dilemma... Men om jag får önska hur min framtiden kommer att se ut så skulle det vara så att jag får ett fast jobb på ett arbete där jag trivs, helst skulle jag ju då se mig själv som kurator eller liknande. Önskar även att karln får ett jobb efter avslutade studier och vi kan köpa hus så småningom och bilda familj. Helst ska huset ligga lite avsides men ändå nära in till stan, max 2mil får det vara, helst mindre. Grannar ska finnas men inte intill knuten, man ska kunna röra sig fritt ute på tomten och inte känna sig iakttagen vid vad man än gör. Välmående, kärlek och lycka är väl det man önskar inför framtiden... vad mer kan man begära?

Ibland önskar man ju att man hade en spåkula så att man kunde se in i framtiden, men på något sätt skulle det inte vara så roligt för då blir livet ju så förutsägbart och tänk om det inte alls blir som man vill att det ska bli...

Det krävs en hel del funderingar kring vad jag tror på, jag vill kunna säga att jag är kristen men på nåt vis så tvekar jag. Jag var mer kristen förut under min uppväxt än vad jag är nu. Jag tror på en Gud, att det finns någonting större än oss alla och att denna tro gör att man orkar med saker i livet som är jobbiga. Har Jesus funnits? Jag vet inte, jag var inte född då så jag kan inte säga med 100% säkerhet, men mycket tyder ju på detta... men om han var så "gudomlig" som det påstås det tvivlar jag på. Jag tror att han var en person som gjorde mycket gott bland sina medmänniskor, och säkert kan vissa saker ses som mirakel. Att få en blind man att se, att få en lam att gå... Ja kanske, men kanske inte det riktigt på det sätt som det framställs. Jag kan jämföra Jesus med en väldigt empatisk och förstående social arbetare som vill alla människor gott och som försöker att frambringa denna godhet i de människan han möter efter sin väg. Men om vi återgår till Gud, det finns många som ifrågasätter att om han finns varför tillåter han svält, lidande och krig till exempel. Om Gud finns så är det ju faktiskt så att han skapade den fria viljan, det är inte han som orsaker krig, det är vi människor. Vi människor har fått ett storhetsvansinne, att vi måste visa oss bäst och att ingen får tycka annorlunda för då förtjänar vi att dö. För så är det ju, religionen och våran tro har orsakat mycket lidande genom åren. Kristendomen är långt i från fläckfri, precis som andra religioner... Den svenska kyrkan har haft många fingrar med i spelet gällade makt, förföljelse och offerriter genom tiderna. Se bara på alla dessa oskyldiga människor som fick sätta livet till för att någon/några utpekade dem som häxor, och kyrkan stöttade detta och stod och tittade på medan dessa personer brändes levande på bål eller drunknade.

Nä Gud och jag vi har ett speciellt förhållande, när det det har känts som jobbigast i mitt liv har jag många gånger vänt honom ryggen men jag fick en gång höra att Gud utsätter de personer han älskar mest för prövningar genom livet, detta för att vi är starka nog att klara av dem och för att vi ska bli väl mottagna i himlen (om den nu finns). På nåt sätt så gör det saker lite lättare, även om det kan låta fjantigt... Sen tror jag verkligen på att det handlar inte om hur många gånger du faller, det handlar om hur många gånger du reser dig upp från fallet. Och talesättet Ad astra per aspera "till stjärnorna genom svårigheter" ligger mig varmt om hjärtat. Man måste ta sig genom svårigheter och motgånger för att ta sig vidare i livet och lyckas, nå längre än vad man någonsin tidigare gjort. Så även om svåra tider är jobbiga och man tvivlar så tror jag ändå på något större, vi människor styr våra liv mycket genom våra val, men ändå så tror jag på att det finns en sorts plan för oss alla. Det gäller bara att omfamna chanserna, ta sig över hinder och lära sig av dem. Vi väljer vad problemen ska göra med oss, ska de knäcka oss eller ska vi lära oss något av dem och dra nytta av dem i framtiden.

Fina ord va? De är lätta att skriva, svårare att följa ;)

Det var tur att inte matte slängde sig på sängen denna morgon

som hon annars brukar göra. Då hade det blivit en platt katt...

Jag minns då man var yngre hur man alltid hade en bästis, en bästis som man gjorde allt med och som man till och med delade hjärta med. Alltså ni vet ett sådant där halsband med två hjärthalvor på... Men jag har ändå en känsla av att när man blir äldre börjar de där gränserna suddas ut för vem som är ens bästa vän. Snarare skulle jag vilja kalla det de närmsta vännerna. De personer som man umgås mest med och som man kan känna full tillit till och som man vet ställer upp när man behöver det. Sen kan det även vara så att man inte alls behöver umgås ofta för att känna den där samhörigheten, utan det räcker att man träffas ibland och då känns det kanon. Man vet vart man har varandra trots att man bor en bit ifrån och kanske lever olika liv som gör att man inte kan ses jämt.

Så jag tänker inte utse någon bästa vän här, utan mer vilka som verkligen står mig närmast just nu i livet och som betyder såå mycket för mig. Det är ni som finns där i med och motgångar, det är ni jag kan vara mig själv med och det är ni som jag kan skratta allra mest med. Nu behöver det ju inte vara så att ni ser mig som er närmaste (bästa vän) för så är det ju, den andre kan jag känna vara "min bästa vän" medan den personen har helt annat tycke och andra kring sig som den ser som närmare än mig. Utan vänner som ni skulle inte mitt liv betyda mycket, visst spelar annat också in men ett liv utan vänner skulle för mig vara väldigt ensamt och tråkigt. En av er har funnits med i 8 år nu och verkligen fått se mig gå in i vuxenlivet, funnits där som stöd när många vindar blåst och vi har haft så otroligt roligt genom åren. Den andre har klivit in i mitt liv senaste 3,5 åren men för mig känns det som att vi känt varandra längre, det är väl på sista tiden som vi har kommit varandra nära och du är den som jag önskar att jag kommer att ha kvar i mitt liv för en lång tid framåt.

 

 

Må framtiden behandla oss väl och skänka oss

stor lycka och glädje i våra liv.

 

 

 

 

 

P.s Jag hoppas verkligen ingen tar illa upp om de inte är någon av ovanstående personer,

för ni andra betyder otroligt mycket också och jag tror att ni alla vet vilka ni är.

När jag slog upp ögonen i morse sken solen in genom mitt fönster och jag kunde höra en fågel kvittra så där "vårigt" utanför. Det kan man kalla ett bra uppvaknande till denna lediga dag. Egentligen borde jag väl he ut mig i detta vackra väder men det är liksom bara så underbart att få påta på här inne idag. Har packat två flyttlådor och jag börjar verkligen kännas som att flytten närmar sig med stormsteg. Fortfarande har jag inte fått iväg min lägenhet trots visningar och det irriterar mig, vore så underbart att få slipp åtminstone en hyra... Men men i värsta fall är det väl bara att ha den kvar till Maj.

Gud vad jag skulle vilja ha ett fast jobb så att man slipper allt detta tjafs... hatar att vara vikarie som ska hoppa in när det behövs. Jag är en person som vill ha saker planerat och hatar detta att inte veta... det suger.

Resten av tiden denna dag kommer att gå till att laga middag, packa lite till, titta på tv och sedan senare ikväll blir det bio med Johanna. Vi hade tänkt att se Mission Impossible MEN det har slutat gå denna vecka så tji fick vi... det får bli Hamilton istället. Hoppas den är hyffsat bra... någon som sett den? Om inte annat får man väl ta och njuta av Persbrandts 6-pack åtminstone ;)

Det första som poppar upp i mitt huvud när jag tänker på den frågan är låttexten "What is love? Baby don't hurt me, don't hurt me no more..." och den sitter jag och nynnar på i ca 5 minuter innan jag kommer mig för att börja skriva. Detta för att jag just nu är på jobbet och har kakor i ugnen som måste passas.

Så vad är kärlek för mig? Kärlek för mig är något stort, något som man inte kan ta på utan den finns bara där och är större än allt annat i världen. Vi måste börja älska mer och skänka varandra omtanke, då skulle världen må så mycket bättre. Kärlek kan vara så mycket, kärlek till mig själv, kärlek till familj, kärlek till vänner, kärlek till mina medmänniskor och självklart framförallt kärlek till min partner. Med vad är liksom kärlek? Jag tror att det kan man riktigt aldrig säga eftersom den är föränderlig i tid och rum. Allt jag vet är att det är en varm känsla inombords som sprider sig genom kroppen, hjärtat mår gott och man finner frid när man känner en kärlekskänsla, till vem än det må vara.

Kärlek för mig i ett förhållande är när man tar hand om varandra och bryr sig om den andres mående. Man mår själv dåligt när den mår dåligt och man gör allt för att få se personen le, för då är världen perfekt. Kärlek är när personen kommer in i rummet och genast känner man en lättnad av att ha den där. Men något som jag tänkt på mycket är hur förälskelse, nykärlek och kärlek ser olika ut. När man märkte att den där nykära känslan försvann och skulle ersättas av något annat. Man ifrågasätter ofta om kärleken är död nu, men efter ett tag märker man att kärleken bara har tagit en annan form. Den må kanske inte vara lika sprudlande och man går inte runt på rosa moln längre men den finns ändå där och den gör sig påmind i ögonblick, bara för en sekund kan den dyka upp och man känner bara ett lugn inombords. Jag tror att det är viktigt att i de stunder som det är jobbigt, då det bråkas och det allmänt är dåligt i ett förhållande måste man stanna upp och påminna sig själv om det som är bra och vår regel i vårt förhållande är att aldrig somna osams för det är det värsta som finns. Man vet aldrig om man vaknar upp nästa morgon och det sista man vill ha gjort då är att ha skiljts osams.

Nä så kärlek är mycket, jag skulle kunna skriva hur länge som helst om ämnet och nya tankar dyker hela tiden upp men tycker ändå att jag detta jag nu skrivet speglar mina tankar rätt så bra. Hur tänker du kring vad kärlek är??

Efter att ha kutat på stan i flear timmar än vad det var tänkt blev det en sen middag. Denna bestod idag av hemmagjord pastasås med räkor, purjolök, röd paprika och svamp. Till det serverades det Cavaletti eller vad det nu hette, en typ av spaghetti som inte är smal och rund utan lite mer platt. Resultatet blev väldigt lyckat, enligt mig själv. Tror den andre hälften tyckte om det också... här gnälls det aldrig på min mat för då blir det andra bullar ;) Det var synd att jag inte tog någon bild på rätten men kan lägga ut en "ungefär" recept :P

Jag kan börja med min mamma som heter Elisabeth, hon är en väldigt bra mamma även om vi har gnabbats en del genom åren och fortfarande gör då och då. Tror hon har haft/har svårt att släppa taget om din dotter och inse att jag flyttat hemifrån och bestämmer själv. Hursomhelst så är hon väldigt omtänksam, vi pratas vid 2ggr nästan varenda dag beroende på hur dagen ser ut. Det värsta är bara att den gången man inte svarar, då är det nästan som skallgångskedjan står beredd. Hon vill att man svarar jämt och måste hon ringa fler än 2 gånger, ja då är det nästan katastrof. Men jag vet ju att det är för att hon vill veta att det inte hänt något men man måste faktiskt förstå att ibland så hör man inte telefonen eller så vill man kanske inte prata helt enkelt.

Min pappa heter Christer, min biologiska pappa alltså... han har jag inte haft kontakt med sedan jag var 10 år och för några år sedan så gick han tråkigt nog bort i cancer. Har egentligen inte så mycket att säga om honom eftersom han varit borta en sådan stor del av mitt liv, vi valde att bo med mamma och efter det tvistas det om vems fel det var att vi tappade kontakten. Jag säger som så... det är aldrig barnens fel, det är de vuxnas ansvar att se till att hålla kontakten med sina barn och barnbarn. PUNKT.

Min styvpappa heter Rolf, det är väl han som vi sett som pappan i våra liv eftersom han kom i dem strax efter uppbrottet mellan mamma och pappa. Han jobbar svart... han är sotare och klättrar upp på tak hela dagarna.

Tänkte inte skriva nå mer för jag tycker inte om att skriva om andra personer på bloggen så mycket eftersom det känns som om jag utelämnar dem utan deras tillåtelse... så ni får nöja er med detta.

Då var det dags för utmaning nr 2, min första stora kärlek...

Hm, om man bortser från alla "lekis-kärlekar" som eg inte var på riktigt utan mer på skoj bara för att... så måste jag nog säga att den stora kärleken drabbade mig då jag var runt 16 år... olyckligtvis så var det inte lycklig kärlek utan olycklig. Det började så bra men slutade så dåligt... om det ens hann börja riktigt vill säga... nu idag är jag ändå glad över att det blev som det blev för jag inser att vi var alldeles för olika för att det skulle ha kunnat bli något bra. Förlåta honom det kommer jag nog aldrig riktigt att göra, trots att vi idag kan träffas ibland så finns ändå det där ärret på hjärtat kvar som svider till då och då... Men än fast kärleken inte är besvarad på samma sätt så betyder det inte att känslorna man har inte är starka, det tar tid att komma över och gå vidare. Även om man är förbannad och sårad så finns fortfarande DET kvar som gjorde att man en gång fick känslor för personen. Det är ändå nåt speciellt med den där första kärleken när allt man gör är att tänka på den personen, man äter inte, sover inte och hela mitt skolblock var nedklottrat med hans namn... haha idag kan jag tänka "fan va patetiskt", men när man är mitt uppe i det hela verkar inte den där dikten så urbota dum och fjantig utan det är helt klart ÄKTA känslor ;)

Men jag önskar honom all lycka nu och i framtiden (även om jag måste medge att jag gillar skadeglädje i detta fall) och anser att allt det man gör mot andra det kommer tillbaka till en själv en dag. Man ska inte leka med andra människors känslor för man kan såra mer än vad man någonsin kan ana...

Då var det dags att ta itu med utmaning nr 1 på listan, nämligen att göra en presentation av mig själv.

Jag heter då Sandra, föddes på Örnsköldsviks BB en stormig kväll, fredagen den 18 September år 1987. Vilket alltå betyder att jag fyller 25 år i år. Herregud va gammal man blivit! man måste ju rakt kalla sig för vuxen... Som liten kallades jag för bysop, för där jag bodde kunde man alltid stå ute vid vägen och kolla på vilka som körde förbi, så där stod jag med min rosa cykel och hjälm och väntade på nästa hare som kunde hoppa förbi med nyhheter. Tur man växt ifrån det där...

Som person kan jag se mig som en glad tjej men som har lätt till negativa känslor, har lätt att gråta (även om det sker mestadels hemma) och jag har en enorm empatiförmåga vilket gör det svårt ibland att titta på vissa filmer eftersom jag storbölar så fort det händer något känslosamt, precis som om jag kände personen :P Annars så upplever jag mig själv som en person som har gått igenom mycket och som eg är för vuxen för mitt eget bästa. Vi spelade "Vuxenpoäng" i helgen och jag vann, jag var yngst men fick ändå mest vuxenpoäng. Han som är 30 han fick minst... så även om det bara är ett spel så säger det ganska mycket om mig. Moraltant har jag blivit kallad många gånger och kanske är det så, att jag är som en "mamma" för mina kompisar många gånger och vill att de ska må så bra som möjligt och därför kommer med råd och åsikter som kan te sig lite "moraliska". Men jag menar aldrig något dumt, jag vill bara allas bästa... särskilt de som står mig närmast.

Hm... vad skriva mer? Gillar att laga mat och baka, särskilt åt andra. ÄLSKAR MUSIK!!! Gud utan musik kan man inte leva, musiken har sådan stor betydelse för mig, den finns där när jag är glad och den finns där när jag är ledsen. Det är synd bara att man inte har bättre sångröst än vad man har... men det skiter jag ju fullständigt i som många redan vet. Om musik och sång får mig att må bra, varför skulle man då inte höja volymen, rocka loss och sjunga utav bara tusan?? ;)

Men detta var väl en kort och lagom presentation av mig, visst finns det säkert mycket mer att skriva också men herregud ska man dra hela livshistorien får ni ju läsa arslet av er i flera, fler år!!

Med risk för att härma min kära Maria och verka väldigt fantasilös eftersom jag tar efter henne kommer jag härmed att ängna de kommande 30 dagarna åt detta på bloggen. Detta för att bland annat sysselsätta mig på arbetsstid och för att ni ska få lära känna mig bättre och ha något att gotta er i. Kommer dock inte att bli allt för personlig eftersom vissa delar tycker jag utelämnar mig själv alldeles för mycket... men som ni vet, min blogg mina regler, jag väljer vad jag ska skriva ;)

30 dagar om mig
Dag 1 - presentation om mig själv
Dag 2 - min första stora kärlek
Dag 3 - mina föräldrar
Dag 4 - detta åt jag idag
Dag 5 - vad är kärlek?
Dag 6 - min dag
Dag 7 - min bästa vän
Dag 8 - ett ögonblick
Dag 9 - min tro
Dag 10 - min framtid
Dag 11 - mina syskon
Dag 12 - i min handväska
Dag 13 - den här veckan
Dag 14 - mina drömmar
Dag 15 - ett foto på någon som gör mig lycklig
Dag 16 - mitt favoritminne
Dag 17 - min favoritfödelsedag
Dag 18 - detta ångrar jag
Dag 19 - den här månaden
Dag 20 - ett ögonblick
Dag 21 - det här upprör mig
Dag 22 - det här får mig att må bättre
Dag 23 - det här får mig att gråta
Dag 24 - en första
Dag 25 - mina rädslor
Dag 26 - min favoritplats
Dag 27 - det här saknar jag
Dag 28 - mina ambitioner
Dag 29 - vad ingen vet!
Dag 30 - ett sista ögonblick

Förhoppningsvis kommer jag igång med detta imorgon, eller kanske redan ikväll om ni har tur :P

Ja då var det Alla hjärtans dag igen då, 14 februari som alla andra år :) Jag anser att man ska visa varandra kärlek under hela året men ändå kan jag tycka att denna dag är något lite speciellt, en anledning till att hitta på något extra till den/dem man tycker om. Det behöver inte vara något överdådigt utan bara något litet som förgyller dagen, här blir det en extra god middag med levande ljus och en liten present...från min sida iaf... vad den andra sidan har tänkt det vet jag ärligt talat inte. Om vi säger som så, av oss två är det jag som är den romantiska ;) Men hoppas kan man ju alltid göra, hoppet är ju det sista som överger en sägs det...

Fick ju rakt lite lust att fortsätta att blogga efter det lilla jag skrev i morse... det har ju hänt så otroligt mycket på sista tiden att jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Examen är ju avklarad som de flesta redan vet... vilket känns både skönt och inte. Socionomjobben lyser med sin frånvaro men såg att sommarjobben lagts ut nu vilket får mig att fundera på om jag ska ge det ett försök och söka... Det är bara det att eg vill jag inte jobba som socialsekreterare utan jag vill hellre jobba som behandlare eller liknande, drömmen vore ju ett kuratorjobb men den drömmen verkar inte gå i uppfyllelse än åtminstone... och på sommaren så finns det ju inga kuratorjobb utan de tar helt enkelt semester och behöver ingen vikarie.

Sen så blir det ju en flytt inom kort, det känns spännande... försöker att få iväg min lägenhet men det verkar vara svårt. Trodde att det var stor efterfrågan på lägenheter i Övik men än så länge är det bara två som varit och tittat och ingen verkar ha nappat på den. Fattar inte varför för den är ju såå himla mysig. Så det är både med spänning och lite sorg i hjärtat jag släpper den ifrån mig, det är nåt speciellt med första boendet... det är ju mitt första egna hem. Men jag hoppas och tror på att nästa lägenhet kommer att bli lika mysig, och större framförallt! En trea på en etta det skiljer sig ganska så mycket. Men föll för den direkt och vi hade verkligen tur som fick den, låg etta i kön. Så efter många om och med med arbetsbevis osv. skrev i kontrakt för någon vecka sedan. Det går liksom inte att sitta på två ettor hela livet, vi bor ju ändå så gott som ihop redan då vi sover ilag praktiskt taget varje natt. Nä så det får bära eller brista helt enkelt... det är bara att pröva och ta chansen. Mer kan man inte göra... Sen tror jag faktiskt att när frustration uppstår beror det mycket på att en etta inte är gjord för två, det finns inget privat eller eget utrymme alls, man ser varandra hela tiden och det är knappt man får skita i fred, nä så jag tror att storleken kommer att underlätta mycket... wiieee ska bli så roligt, har redan inrett allt i huvudet och på söndag blir det IKEA!! :D