"Det finns dagar
Då jag lyfter blicken mot himlen
Och inser att den inte är mörk, och att molnen inte är så många

Det var bara mina ögon som inte ville se solen

Och visst har jag fått känna smärtan, när vänner sviker
Men ingen har någonsin svikit mig så djupt
Som jag själv

Och jag föraktar mig själv
När jag ibland inte står ut
För det var jag själv som valde
Smärtan och mörkret

Och jag kan förlåta dem, allt vad de gjorde
Men aldrig kommer jag förlåta mig själv
För sårade jag inte mig själv
Långt djupare
Än de någonsin kunnat göra?!

Bet
Klös
Piskade mitt eget hjärta blodigt

Trots att jag visste att jag inte hade behövt ha så ont
Bara för att jag aldrig kunnat älska mig själv tillräkligt mycket
För att tycka att jag inte förtjänade smärtan..."