Nu ger jag upp alltså, jag orkar inte mer! helt ärligt så spyr jag snart på skiten. Nu har jag gjort mitt bästa och räcker inte det så får jag väl göra ännu bättre sen men inte just nu... denna fördjupningsuppgift måste jag nog säga ändå varit den svåraste vi gjort hitentills, om det beror på ämnet eller om det bara är för att det inte finns någon motivation det vet jag inte, en blandning kanske...

Igår schäppa vi iväg finnen upp till den karga vildmarken, men det kändes ändå inte lika jobbigt som med V, finnen hon vet jag ju att jag får träffa igen... särskilt nu när hon måste kommer ner och hälsa på ;) Det blev ett annat slags adjö på nåt vis, men det är klart att det känns tomt. Men nåt jag faktiskt är förvånad över är att det är så många som inte är härifrån stan som ska vara kvar över sommaren :) Så totalt ensam blir man ju inte, synd bara att de flesta kommer att jobba så mkt... vill inte jobba eg men måste ju, ursch å fy betalade räkningarna i morse... det sved kan jag säga... tänk om man kunde hitta ett par byxor som hela tiden hade sedlar i sig så fort du stoppade händer ner i fickorna, det hade varit grejor det. Drömma kan man ju alltid :P Men men... på nåt vis får det gå. Får bli Spara istället för Slösa, inte för att jag är så mkt Slösa annars heller men... you know what I mean...

Inatt slapp jag sova ensam, synd bara att natten gick så fort... haha snoozning typ 4 gånger hjälper inte när man ska upp till jobbet. Sedan sov jag som en prinsessa 3 timmar till :P

Nu ligger man här i sängen och undrar över hur man ska kunna sova bra inatt... det är sjukt hur fort man vänjer sig med att ha någon som sover bredvid. Och man blir förvånad över hur tomt det känns när den inte ligger där... som om det fattas något, en trygghet. Men på nåt sätt så måste det väl gå... suck. Är i allafall glad för M, riktigt glad... det är sjukt att man kan bli så upprymd för någon annans lycka i kärlek, det liksom bara spritter i en. Kanske är det för att man upplever samma sak just nu, att man känner igen sig i varandras situationer och att det gör det lättare att kunna förstå saker och ting. Man ska aldrig ge upp om kärleken, den finns där ute nånstans för alla... ofta så är vi kanske så blinda i vår vardag att vi låter den smita förbi många gånger utan att märka det. Men ibland så fångar vi den och det är den tiden man ska ta vara på, njuta av nuet och stunden. Det är lätt att tänka "Det går åt helvete i alla fall än hur jag gör... varför ens försöka" Men ok, låt det gå åt helvete då... det är väl inte mer med det. Har du inte vågat så har du inget vunnit heller, och jag vågar hellre och förlorar än att inte alls ha försökt.

Lyckades idag skriva litegrann på fördjupningsuppgiften, har noll motivation och vill göra allt annat utom att plugga... ge mig sommarlov nu!!!! Det är rakt så att jag struntar i hur jag skriver som bara jag får lämna in den och få ledigt, då tar jag kompletteringarna som kommer om det skulle behövas. Men ska försöka och ge det en sista stöt och få klart de 4 sidorna denna vecka. Var sedan på stan en sväng me Micke o Maria och tog en fika... det märks att allt inte är som det brukar....suck. Känns som en mils distans fast bara några centimeter bort... och en vibration i luften som vem som helst skulle kunna känna av. Så där sitter man och vet inte om man ska skratta eller gråta... men jag räknas ju kanske inte så...

Har fått svar från blodproverna som togs, resultatet visade på lågt folsyrevärde i blodet, så har idag varit och införskaffat piller på apoteket Folacin eller vad de nu hette. Får se om det hjälper nåt... det borde inte ha något med håravfallet att göra men man vet ju aldrig...

Tyckte jag vaknade på ett hyffsat bra humör imorse, rätt trött och sliten som vanligt men annars helt ok. Men du vet den där känslan som gnager i en att det är nåt som är fel, nåt som du går och trycker på utan att veta vad det egentligen är. Den infann sig under dagens gång... en slags ångest. Även om dagen har varit mkt trevlig men studiebesök, lite shopping och hårfärgning så är det ändå nåt som får mig ur balans. Nåt som stör mig... och det borde inte vara så, jag är nykär, det är fint väder, snart sommarlov etc. etc. men ändå så...

Jag vet inte hur jag ska kunna göra alla nöjda, alla drar i mig från olika håll, familj, pojkvän, olika kompisar osv. osv. och alla vill de ha en så stor del av kakan som möjligt. Det hemska är att jag vet vad det är som jag vill, hela mitt jag vet det. Men det som gör mig som lyckligast det gör andra mindre lycklig... så det känns som att jag slits i stycken av vad jag vill och vad andra vill. Jag vill bara att alla ska va glada...Och vissa säger att de förstår de val jag gör, de val som gör mig gladast... men jag vet att de inte tycker om det egentligen. Och det gör mig ont... jag väljer inte mellan kärlek och vänskap, det är bara det att kärlek betyder så mycket för mig just nu och den kompis som inte kan förstå det... ja... den är väl kanske inte värst vis. Och jag vet att man även ska vårda vänskapen för vännerna ska finnas kvar när kärleken eventuellt tar slut (gud förbjude) men jag kan inte alltid finnas där tillhands så fort nån vill det som förut. Och jag kommer i fortsättningen att göra de saker som gör mig glad, inte göra andra saker för att hela tiden glädja alla andra. Fatta hur bitter jag kommer att vara den dagen då jag sitter på sjuhemmet och tittat tillbaka på mitt liv. "Mitt liv har hela tiden tillhört andra, deras vilja och glädje". Jag är faktiskt en människa jag också med en egen vilja, egna intressen, känslor och tankar. Vad jag tycker är roligt att göra behöver inte ni andra tycka är det, och det skulle aldrig falla mig in att tvinga nån att göra nåt som den inte tycker är roligt om det finns andra val... alla är vi olika.

Ditt liv är ditt, mitt är mitt och matchar inte de värst bra... ja då äre svårt att få det att fungera på ett bra sätt. Det är alltid nån som kommer att bli besviken, vad man än gör... just pga att vi alla har olika prioriteringar i livet.

Idag känns det faktiskt mycket bättre i kroppen, känner mig fortfarande rätt mosig men helt klart på bättringsvägen... wierd alltihop eg, måste vara nå mysko virus :P Och dagen kunde ju bli bättre än att vi fick veta tentaresultatet på juridiktentan, trodde helt ärligt att jag inte skulle klara eftersom jag tyckte efteråt att jag inte motiverat tillräckligt osv. men jag fick VG!!! fatta vilken chock när Maria sa det! Trodde först inte på henne utan var tvungen att kolla med egna ögon och JA det stämde! Så jäkla glad alltså! :D Ingen omtenta sista veckan i skolan!!! bara lämna in fördjupningsuppgiften :) fast inte så bara eg... har försökt börja idag och måste säga att det går trögt...suck. Men men nåt blire väl av det hela :P

Nu har L åkt hem till sig, känns tomt.... som vanligt... kan ligga förevigt och borra in ansiktet i hans tröja och bara andas in honom...

Man ska aldrig snacka om "Gud det va så länge sedan jag var sjuk" för det är då det händer, så ja, jag är sjuk... har varken ont i halsen eller är snuvig men har ont i kroppen och svettas som en galning (feber antagligen, har ingen temp för å kolla) Så har mestadels spenderat dagen i sängen, mamma kom hit en sväng, diskade bort allt sedan i lördags osv. vilket var jättesnällt gjort :) Jag hoppas att detta går över snart för har verkligen inte tid med att vara sjuk, jag måste sätta igång med fördjupningsuppgiften... skönt dock att jag kan göra det mesta hemifrån. Ska börja lite lätt imorrn o skriva lite...

Sen hade jag en ängel idag som gick och köpte Alvedon åt mig eftersom jag på något vis lyckats käka upp alla jag hade, det var jättesnällt gjort, helst hade jag velat att han stannat hos mig förevigt och bara hållit om mig inatt men för det första vill jag inte smitta honom och för det andra vet jag att han måste upp å jobba imorrn, så släppte iväg honom även om det var svårt, det var extra svårt idag... har ingen aning om varför men så var det iaf, det går inte att förklara för er hur trygg jag känner mig i hans armar... vet inte ens hur jag ska förklara det för honom....

Jaha då vare söndagkväll igen och det känns som att helgen bara blåst förbi, men det sägs ju att det går fort när man har roligt så ;) Nämen det har varit ett par trevliga dagar, det var skönt att känna i fredags att tentan var inlämnad och seminariumet avklarat, vilket var ganska så simpelt eg, fattar inte varför vi ens skulle ha det... På fredagen träffade jag gruppen en sväng, sedan följde jag me Madde som klippte sig och sedan blev det en fika med M på stan innan jag for hemåt till Bäpa och firade min styvpappa, käkade tårta självklart :) Självklart blev jag kvar där längre än jag planerat men men... sedan for jag in till stan igen till en myskväll framför tvn med en bra film, 9 millimeter som jag inte sett på evigheter men som jag tycker är skitbra, och böla gjorde jag också... as usual. Tur man har nån som tröstar hehe :) Lördagen var mkt trevlig, hade hem några för att se Eurovision och JA rätt låt vann! Norges låt är kanon och den sätter sig på hjärnan direkt, iaf på min. Men detta är första året alla mina favoriter varit i topp 3, Norge, Island och Azerbajian. Sverige kom på en hedrade 21a plats, hur gick det med "I år kommer vi att vinna?" som vi alltid kör med för att sedan bli besvikna, face it vi kommer inte att vinna igen på länge.

Idag har det varit en skön dag med sol och värme, en uppfriskande cykeltur som tog bort alla krafter om det nu fanns några sådana med en jävla backe som jag inte tog mig uppför... ska inte skylla på växlarna utan det handlade nog helt ärligt om kondisen, den är ju inte på topp precis... inte för att den är dålig, gud nej det finns de som har värre än jag men jag och backar vi går bara helt enkelt inte ihop. Så lagom roligt när ens kille cyklar brevid hur lätt som helst på sin 21 växlande sak när man går uppför backen och pustar, styrandes sin 3 växlade :P

Och ont i kroppen har jag, cyklanet gjorde det inte bättre... fattar inte varför, jag har aldrig ont i alla leder som finns på kroppen... det kan inte ha att göra med den ev allergireaktionen jag hade i torsdags då hela jag var rödflammig, det röda har gått bort men inte värken som kom i fredags... fingrarna och handlederna gör ondast. Men men det går väl över...

Nu ska här sovas... måndag imorrn igen.

Nu är äntligen den trååååkiga hemtentan klar, tänker inte lägga ner en minut till på att studera den och se om jag gjort nåt fel osv. äre nå fel så äre det... Jag kan ju inte säga att jag njutit av dessa två dagar precis, de har varit ett helvete, nog för att det har gått men det har gått väldigt trögt och har varit väldigt tråkigt. Det är svårt att skriva nåt bra när man inte känner sig speciellt intresserad eller motiverad. All min motivation till skolan är borta just nu... längtar till sommarlov så att man får komma tillbaka till hösten med nya krafter. Men ännu äre ett par veckor kvar, av vadå? jo FÖRDJUPNINGSUPPGIFT joy oh joy... not.

Nä nu ska ja ta å se senaste avsnittet av Grey's så att jag kan se det som är på tv ikväll, tack M för att du är så snäll å tar hem fast man inte får :P

Man inser inte vad man har förens det är borta sägs det, och man inser inte vad man vill ha förens det inte går att få. Det är lustigt alltså, varför vill man ha det man inte kan få? Well babe, you can't have me...sorry ;) Än hur mkt du försöker så kommer dina försök att ratas, jag har allt jag behöver precis vid min sida och det känns heelt underbart :D Så var glad för min skull istället, om du nu bryr dig så mkt så vill du väl se mig lycklig, och det är jag! Jag önskar just nu bara att saker flyter på, kan jag liksom inte bara få njuta en liten stund av sötman? Det är jag väl värd eller? efter allt som varit?

Att man sedan trodde att man betydde mer för vissa än vad som verkar vara är en annan sak... vi väljer ju vad som är viktigt i vårt liv. Det är bara tråkigt när man upptäcker hur långt ner i listan man kommer över dessa saker, vad vissa är villiga att kämpa för osv. Det känns, det är klart att det gör när man märker att nån prioriterar bort en för att det kan komma obekvämheter in i bilden... det som känns ännu mer är att personen inte fattar det.

Idag var jag till läkaren, han hade inte så värst många kloka ord att komma med egentligen angående mitt håravfall... han skickade mig till lab för provtagning det var det enda. Där tog de två rör, och det sjuka är ju att jag är en av de få som tycker att det är "coolt" å ta blodprov, gillar att se röret fyllas, hur blodet pulserar med sådana kraft. Jag vet, det är sjukt! Men jag har aldrig varit rädd för nålar, har aldrig grinat eller gnällt utan bara suttit där och tittat på medans de stuckit in nålen... Så nu får jag vänta ca 2 veckor innan jag får nåt svar på om jag har nån brist eller inte... helst vill jag ju ha det så jag får svar på vad det är som är fel, så att man kan rätta till det. Annars vet jag inte vad jag ska göra... känner mig hårlös snart, svårt å fatta I know...

Det är många tankar i huvudet som snurrar just nu, om hur saker och ting kan bli så fel... och jag vet att jag inte ska ta åt mig så mkt men jag gör det ändå. Men jag undrar varför alla ger sig på mig? Varför ska jag alltid vara hackekycklingen? Varför är det alltid mina ord som misstolkas till att jag säger nåt dåligt? Är det nån som undrar vad jag menar med saker och ting är det väl bara å fråga, jag förklarar gärna. För hur ska jag kunna veta när ingen säger nåt??? Över en månad efter händelsen så får man höra att det tolkats på ett visst vis... och det gör mig så ledsen, verkligen ledsen å jag orkar faktikst ärligt talat inte mer. Det känns som att vi alla fallit isär, jag vet inte när och jag vet inte hur, jag vet bara att det gör mig ont. Vänner ska hålla ihop i vått och torrt... och vi måste sluta snacka om varandra med varandra. Har man en åsikt om nåt nån sagt eller gjort så varför inte bara säga den till personen ifråga? det kan väl inte vara så svårt egentligen, varför har vi en tendens att vilja prata med andra om saken? Det skapar ju bara bråk och skit... Igår bara brast det, vill inte behöva ringa till en kompis och gråta för att jag tror att den tror att jag snackat skit om den, sagt saker som jag verkligen inte menat som nåt ont och som isåfall tolkats helt fel... det blir liksom "Du måste tro mig! Du måste!" 
Vad gör man den dagen den inte tror på en?

Förtvivlad....

Ni vet det där med kärlek, den där pirrande känslan i magen varenda gång du ska träffa personen. Varenda gång du knackar på dörren och undrar om du ska springa därifrån innan den öppnar... eller när personen är på väg till dig och du vet inte vart du ska he dig när du hör dem gå uppför trappen. Hur hjärtat slår snabbare och hårdare än det annars gör och du tänker "herregud det måste höras flera hundra meter"  Eller hur orden i munnen liksom byter plats med varandra och det som kommer fram är bara en enda sörja som ingen normal människa kan förstå. När du känner hur ögonen tindrar så fort du tittar på personen och du omedvetet inte kan sluta le och tankarna hela tiden flyger iväg upp bland molnen. Är det inte härligt så säg :) Jag undrar bara varför man är så rädd att inse det... kanske är man rädd för att känna efter riktigt, för egentligen är det så uppenbart att alla kan se det utom en själv. Kärlek är inget du kan dölja, det sipprar igenom omedvetet vare sig du vill det eller ej. Så varför inte bara ge upp kampen och erkänna för sig själv att man fallit dit, ordentligt också.

Idag har jag varit otroligt duktig, har faktiskt härdat ut alla tre timmar av föreläsningen om riksdagen, regeringen och offentliga förvaltningar. Eftersom politik inte är min grej, alltså jag finner det inte det minsta intessant så är det svårt att sitta fokuserad. Även om jag vet vilket parti jag håller på, är stolt Sosse så bekommer det mig inte så mkt hur saker och ting går till i regeringen osv. Allt jag vet är att jag ber till Gud om att det blir ett maktskifte nästa val... Nä så jag kan väl säga som så att jag tror att minst en tredjedel av föreläsningen hade jag tankarna på annat, rår inte för det, de bara vandrar iväg och handlar om roligare saker ;) Försöker verkligen att lyssna till allt han säger men typ en gång i kvarten kommer jag på mig att tänka på annat. ELLER sitta och kludda i blocket, herregud ni ska se mitt block! a work of art :P
Skönt var det iaf att vi bara gick till 12, imorrn blir en jobbigare dag, 10-15. Men antar att jag ska ge mig fan på att ta mig igenom de timmarna också, skam den som ger sig.
.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad, det har alltid varit mitt motto... men det är svårt att förstå sig på de som inte lever efter det. Det är såå svårt, men jag vet att alla är olika, frågan är bara om  jag kan acceptera det... det är svårt att vara kompis med någon som inte har samma prioriteringar, värderingar och syn på människor. Men på nåt sätt måste det gå... det bara måste.

Hur kan det vara så svårt att ta till sig komplimanger man får? Hur kan det vara så svårt att förstå att det den andre säger faktiskt kan vara sant? Det är konstigt det där, tror att örat är så ovant att det liksom stöter bort det som sägs. Men kanske i sinom tid så kommer örat vänja sig och hjärtat ta till sig det. Tills dess så får man försöka att jobba på saken, det är inte det att det inte är smickrande eller så, det är bara... just ovant. Och man har blivit bevisad motsatsen så många gånger förut att det är svårt att släppa dem tankarna... de finns kvar där, vare sig jag vill det eller ej. Men det är dags att de försvinner, det är dags att släppa det förflutna och gå vidare. Önskar bara att det inte skulle vara så svårt... och ber om att tiden räcker till...

Gud vet egentligen inte vad jag ska skriva här... det har hänt så mkt senaste dagarna att om jag skulle ta med allt så skulle ni få läsa i flera timmar. Men jag kan säga som så att det har varit fantastiskt bra dagar iaf, och att jag mår riktigt bra, bättre än vad jag gjort på länge... Det är en svår känsla att förklara, för första gången på länge känns det som att saker håller på att vända åt det bättre. För första gången kan jag riktigt tro på det goda i människor, att det finns de som är genuint snälla och omtänksamma, som fattar vad som är viktigt och som kan se in i ens själ. Det är samtidigt en kuslig känsla när man förstår att den andre personen fattat så mycket mer än vad du egentligen har sagt med ord. Det går inte att beskriva... Som om mina ögon skulle kunna avslöja de djupaste av hemligheter och känslor, vissa av dem undangömda och låsta med en bortkastad nyckel. Som om personen smugit sig in i mitt innersta medans jag sov...