Hur har allt kunnat bli så komplicerat? Hehe skojade med en kompis ikväll om att faktiskt inte hänt nåt på 1 vecka och 2 dar, det måste vara nåt rekord av nån slag för det har hela tiden varit nånting enda sedan 2009 började... Om mitt 2008 var bra så kan jag säga att 2009 nog inte är mitt år... än så länge iaf... väntar fortfarande på mitt underbara liv som aldrig vill dyka upp. Jag vet att jag inte eg ska klaga, det finns de som har det värre, mkt värre... men som vi sa också att man kan eg inte jämföra problem med varandra för de är så pass personliga att vad som är ett stort problem för mig är en fjärt i rymden för nån annan och tvärtom.

Viss tycker att man är helt sjuk i huvudet som öppnar sitt inre så mkt i en blogg som alla kan läsa, men jag har faktiskt inte funderat på det så mycket. Jag skriver vad jag känner för och är det just då nåt som är känsligt så må det vara hänt. fast visst börjar jag tänka på det allt för mycket så känns det ju lite kymigt att jag inte vet vilka det är som läser... vem är det som vet så mkt om mig? och som kanske aldrig ger sig till känna överhuvudtaget... det är lite creepy. Men men... jag tänker inte sluta skriva, för är det nåt som får mig å må bättre så är det att pränta ner allt. Eller allt kommer ju inte med, mycket håller jag för mig själv och de närmaste men mycket kommer med, om så i disguise ;)

Så mina kära läsare som jag inte vet vilka ni är, livet är fan ingen dans på rosor och jag skiter i att jag blottar min själ...

Det finns människor vi möter i våra liv som tar en alldeles speciell plats i hjärtat. Sådana som vi skulle riva upp himmel och jord för om vi var tvungna, utan att tveka. Sådana som vi ställer upp på till 110% även om personens handlingar kan ifrågasättas. Du är en sådan person Micke, vi är det mest omaka kompispar det finns men vi kompleterar varandra väldigt bra. Du är den karismatiska personen jag behöver i mitt liv, du gör mina dagar alltid ljusare. Utan dig vet jag inte vad jag skulle göra... du har hjälpt mig så mkt genom allt senaste tiden att jag ser din gloria, dock på sne ibland ;) men ändå en gloria... Du är en sådan person som vill att allt ska bli bra, bråkar vi så vill du reda ut det och bli sams igen, det betyder mycket för det finns vissa som är för stolt för sånt, de människorna kommer bli mycket ensam en dag...
Jag vet att du inte kan förstå allt, men du försöker och det är huvudsaken. Du ser saker i mig som ingen annan kan se... dina ögon läser mina ögon, du ser då jag är ledsen och du ser när jag är glad. Du är en underbar person och du förtjänar det bästa, hatar att se dina tårar... även som de skulle vara av kristall och även om jag tröstar dig gladeligen om och om igen. Det är det vänner är till för... vi ska finnas där i alla stunder i livet. I de mörkaste av stunder såsom i de ljusa... Du har funnits i mina mörkaste, stöttat och hjälpt det du kunnat och det betyder så otroligt mycket, du anar inte. Har aldrig haft någon som stöttat oavsett... Att bara en kram kan hjälpa så mkt hade jag ingen aning om. Vänner kommer och vänner går, men vissa kommer alltid att bestå... du är en av dem.

"Storhandling" idag med min darling, va glad att jag inte kallar dig nåt annat... iofs är du ju en klenis, det såg jag ju bevis på när du inte orkade köra kundvagnen ute till bilen... Så ska man ha nåt gjort får man banne mig göra det själv. Sen lurar människan mig innan när vi står i kassan och jag packar mina varor medans han betalar sina... jag frågar "Är detta vår vagn?" "Ja det är det" får jag till svar... likt förbannat så är det inte det utan den tillhör två tanter i kassan bredvid... fatta hur dum man känner sig! Dessutom så har han vår vagn bakom sig i kassan vilket alla vet att man inte ska ha utan att man ska styra på den framåt så att de bakom i kassan kan börja packa upp sig varor på bandet. Så han skulle försöka klämma förbi vagnen men fastnade! Jag höll allvarligt på att dö av skratt!! Så jävla typiskt dig... Men älskar dig ändå babe... Du gör alltid dagarna lite ljusare :) Å tack för hjälpen igår... visste inte vad jag skulle göra...

Alltså herregud, jag vet inte ens vart jag ska börja... fy fan va roligt det har varit i helgen! Denna resa behövdes verkligen för att komma ifrån vardagen. Kryssningen var verkligen över förväntan måste jag säga... visste det fanns stunder som inte var så bra... inte alls, det finns alltid nån som blir ledsen och sårad, alltid... men annars så har det varit bra. Och det var så roligt å träffa V igen... verkligen, vi har saknat honom så mkt å det var riktigt svårt att behöva ta farväl igen efter att endast ha fått rå om honom i 2 dagar, tänkte "Jag orkar fan inte med detta en gång till..." 

Bussresan hem var lång, lika lång som dit när skitstöveln fick för sig att skämt om att han inte skulle komma... funderade ärligt talat på att hoppa av bussen å åka hem igen... alla skämt är inte roliga...

Hehe nästan hela vägen hem på bussen så satt Micke å sjöng sånger när han inte sov då... ett tag så tänkte jag å sa "håller du inte käften en minut så ska jag sätta en kork i käften på dig" och "Kan du inte bara hålla käften en minut" Efter det så somnade han på min axel ;)

Sen stannade vi i Tönnebro för paus å dessa två fick för sig att köpa mat på ett hambugeri, vilket väl ska gå ganska snabbt eller hur? väntade iaf utanför men när nästan 15 min gått så var jag bara tvungen att gå in å fråga va fan det satt i, hur jävla segt ska det få vara egentligen? Och jag är inte den som brukar ta i när jag pratar men var såå less å sliten att mitt tålamod var nästan i botten...  sen n'r vi kom tillbaka till bussen finally så fick jag inte upp bussdörren, då rök det ur öronen kan jag säga... :P

Jaja hursomehelst har vi haft jätteroligt och träffat jättemysiga personer, fan 8orna är inte så dumma ändå som man kan tro, eller så hittade vi guldkornen ;)

Men jag säger då bara det... borta bra men hemma är ändå bäst, såå skönt å få sova...sova och åter sova...