En del tycks tro att jag är rädd för diskussioner och konflikter, med andra ord att jag är konflikträdd... stämmer det? Till viss del så är det nog så, även om det har blivit betydligt bättre under åren. För några år sedan, ca 4-5 år kanske då var jag som en menlös liten råtta som höll med vad personerna sa, än vad det gällde nästan. ÄN fast jag hade andra åsikter om saken så var jag så rädd för att skapa en konflikt som jag inte skulle gå vinnande ut eftersom jag inte hade tillräckligt med många argument. Jag var även rädd för att bli ensam, för att tappa de få kompisar jag hade då och det ledde till att jag hellre blev använd som en dörrmatta och överkörd än att stå upp för mig själv och det jag tyckte. Det är något jag ångrar bittert idag, för än vad man har för kompisar så ska de tåla att man har olika åsikter och kan de inte det, då är de inte riktiga kompisar heller. Dessutom tror jag hellre på att det stärker banden mellan kompisar när man säger vad man tycker än att man går där bakom som en tyst liten mus med inget att komma med. Som går med på allt och som låter kompisarna bestämma totalt över vad man ska göra, när och hur.

Jag vet inte vad det var som fick mig att inse att min röst faktiskt går att använda och jag får faktiskt tycka vad jag vill om saker och ting. Tror det var efter gymnasiet någon gång som jag började förstå att detta är mitt liv och att jag bestämmer över det, vad jag ska göra och vad jag ska säga och tycka. Det har även varit väldigt självförtoende höjande att börja på universitet och läsa till det jag verkligen brinner för att jobba med. Att ha en jättebra klass där alla är accepterade för dem de är, visst vi är inte en "perfekt" klass... absolut inte. Men det är ändå en klass som stöttar och hjälper varandra så gott det går och det betyder mycket.

Så diksussioner börjar jag bli bättre på, även om jag inte finner det speciellt roligat att diskutera, det enda seminarium jag har tyckt varit roligt att diskutera på det var det vi hade sist om våld i nära relationer eftersom det är ett ämne jag brinner för. Visst sa jag inte allt jag tyckte men jag kände ändå som att jag fick fram en del. Sen att jag är konflikträdd, det är jag faktiskt och jag vet inte om det är så dåligt som det låter... man kan ju liksom inte leta bråk jämt och ständigt. Nä jag drar mig in i det längsta innan jag startar ett bråk, småkiv osv ok, men ett bråk är inte roligt, varken att delta i eller att höra på. Att höra på när andra bråkar ger mig rysningar längs hela ryggrader och det gör mig väldigt illa till mods. Men börjar jag nu bråka någon gång så då menar jag verkligen det jag säger och det är inte mycket jag håller inne med.

Så ja, jag tycker inte om att diskutera och bråka om saker om jag inte måste... det är många gånger jag faller tillbaka och inte säger vad jag tycker och tänker, men en dörrmatta det planerar jag att aldrig bli igen, man ska aldrig säga aldrig men det är inte min plan iaf...

Det som jag tidigare har bloggat om nån eller några gånger för nästan ett år sedan har nu blivit uppdagat i media och det är stor turbulens om det, tror ingen har missat det. Jag är så pass reko att jag erkänner när jag har fel, jag är medveten om att jag trodde mer på killen än tjejen då... det var det nog många som gjorde men som under tiden gått fått det mer uppdagat för sig att det som sagts faktiskt har hänt. Det är synd om tjejerna, ingen fötjänar alla dessa glåpord och skit som de har fått efter sig... särskilt av de som inte ens vet vilka de är. Hur vuxna människor har vänt barn ryggen är fruktansvärt. Bjästaskolan är skit, har alltid varit och kommer alltid att vara. Kyrkan anses ha handlat fel, det gör inte jag eftersom kyrkan ska vara en plats som ALLA kan komma till, vem du än är och vad du än har gjort ska inte spela någon roll i Guds hus. Och prästen är den finaste människa och präst du kan tänka dig. Du som inte haft något med honom att göra kan inte förstå hur underbar han är. Visst det han sa var klumpigt, men han är inte mer än människa med rätt att fela och han har faktiskt bett om ursäkt för det som sas.

Det människor verka glömma är det handlar om 3 BARN och inte bara 2. Pojken har erkänt och han sitter av sitt straff just nu, blivit misshandlad på anstalten och mkt mer. När han kommer ut så har han sonat sitt brott och är i lagens ögon fri. Dessutom så ska alla veta att han inte uppmanat eller deltagit i någon smutskastning mot dessa tjejer, det har andra kommit på helt själv.

Vad som hände, när och hur det kommer vi andra aldrig riktigt att få veta, det vet endast 3 personer; pojken och de två flickorna. De vet vad som sas, vad som hände och vem som talar sanning. Vi andra kan bara tro! Bevis hit, och bevis dit. Berättelser från öra till öra osv... Men en sak är säkert, de vuxna (undra när jag ska anse mig som vuxen...) måste ta mer ansvar för sina barn och vad de gör. Erkänna när deras barn gjort fel OCH uppfostra dem till vad som är rätt och fel att göra mot en annan människa, så väl som våldtäkt som e-mobbning. Det är enkelt att sitta bakom en skärm och leka åklagare, det är en annan sak för den som ska läsa det hela. Vare sig det tjejerna säger är sant eller inte så förtjänar ingen att höra att de borde brännas på bål m.m m.m. absolut ingen! återigen det är barn vi pratar om! Barn är grymma mot barn, det är ingen nyhet... men att de vuxna spelar samma sunkiga spel det trodde jag inte... men det är ju inte förvånansvärt för nånstans har ju barnen fått det ifrån...

Nä så det är en jävla härva, jag önskar bara att tjejerna får må bra i framtiden och lyckas gå vidare från det här, förhoppningsvis att de väljer att bli starkare av det som hänt, även om det är jobbigt just nu, fruktansvärt jobbigt... Men jag önskar även pojken välgång, i mina ögon har han sonat sitt brott den dagen han kommer ut och förhoppningsvis fått hjälp till att aldrig göra om detta. 15 och 16 år gamla de tre...  de har ALLA världen för sina fötter. Ibland hamnar man på villovägar och fel vägar men det är aldrig för sent att hitta den rätta.

Nu kommer jag ju säkert få en massa kommentarer om det här, kan tänka mig vissas tankar redan... men kom ihåg att alla får tro vad de vill. Detta är åsikter, säg dina men respektera mina! 

Och kom ihåg tjejer där ute, ett NEJ är ALLTID ett NEJ! Det är DIN kropp och INGEN annans!

Kan man säga att man befinner sig mitt i smeten, vart man än vänder sig åt för håll, dåtid, nutid och framtid så det enda man ser är en massa val och kval, val man gjort som borde vara ogjorda. Val som görs i nutid som kommer att påverka hela en framtid och val i framtiden som ja... vadå, vart leder alla val egentligen? Formar man sitt eget öde helt och hållet eller har alla en utstakad plan? Hur vet man att man väljer rätt? Det går nog inte att veta förens efteråt när man ser tillbaka på sitt liv. Alla handlingar får konsekvenser, bra och ibland dåliga. Det enda man kan trösta sig med är att det är inget man kan ändra på, för att gå tillbaka i tiden är ju som bekant inte möjligt.

Minnen som man trodde att man glömt dyker upp ur det förgångna och det är nog så att det du inte tar itu med när det sker, det kommer att jaga dig i dina drömmar i framtiden. Sånt som du inte trodde påverkat dig skapar helt plötsligt tumult i ett sinne som redan har jagats av maran tusen gånger. Hur ska man hantera allt som sker, allt som kommer att ske och hur finner man ro i en värld så fylld av kaos? Kanske finner man en sorts ro i att det som händer det händer och man förs dit man förs i livet och att det enda man kan göra just nu är att ha en tillit till att man blir den man är ämnad att bli. En människa med känslor, tankar och rädslor med rätt att välja fel väg, ta villovägar men ändå komma ut på andra sidan rätt så helskinnad med nya erfarenheter, bra som dåliga.

Det spred sig ett leende på mina läppar imorse när jag klev upp och kollade ut, solen sken och termometern visade på +6 grader!! När jag klev ut genom dörren kunde jag verkligen känna i luften att våren förhoppningsvis är på väg... idag är en vårdag vad nån annan än säger. Men säkerkligen kommer det nog ett bakslag också som vanligt... men man kan ju alltid hoppas på det bästa :) Blir glad av att se solen, allt känns så mycket enklare och lättare så på något vis.

Igår blev det Tupperware-party hos Frida i klassen, har aldrig varit på något tidigare...dock visste jag ju självklart vad det handlade om, plastsaker! ;) Men blev riktigt förvånad över hur mycket som egentligen är Tupperware, mkt som jag sett i mammas skåp och i Lars är tupperware utan att jag vetat om det. Men köpte i alla fall en istärningsbehållare med lock, tror det är mkt praktiskt eftersom jag har en tendens att alltid spilla ut typ hälften av vattnet medans jag går från kranen till frysen. Sen måste man ju ha något plant att ställa den på och i min frys kan jag säga finns inte många plana ytor ;) Så tror att det blir en hit eftersom jag älskar att dricka allt med is, det gör det hela sååå mkt godare :)

Så nu är det ny vecka igen...suck. Helgerna går fort, men veckorna går nästan lika fort så snart är det helg igen... och MELODIFESTIVALEN! Heja Darin, Heja Darin!!! Men eg borde jag väl heja på nån annan så att den jag eg vill ska vinna får vinna. Brukar alltid ha otur...

Ja och det var ju faktiskt inte så svårt som jag trott... att hitta till Umeå Universitet alltså, med mkt pirr i magen och ett glatt gäng i bilen så bar det av och vi var framme i alldeles lagom tid. Hatar att köra till ställe den jag aldrig varit, självklart har jag varit i Umeå förra men aldrig på den sidan av staden. Jag hittar till parkeringen nere i hamnen, centrum, köpcentrumet ute på ersboda och Noliamässan, Thats it. Så nu kan jag lägga till Umeå Universitet också då, även om jag kommer vara en aning förvirrad nästa gång också skulle jag tro. Tacka vet jag kartor och vägbeskrivningar ;)

Det har iaf varit en mkt intressant dag, även om "föreläsningarna" på förmiddag kunde ha varit lite bättre, men mot slutet så tog det sig ändå ganska så bra när en polis från ungdomsgruppen och en socionom som jobbar på Ingången i Umeå pratade, de pratade så att man tyckte att det var intressant åtminstone. Skulle inte alls ha nåt emot att jobba på Ingången där de tar emot familjer och ungdomar osv.  "innan" det eventuellt blir en utredning på socialen. Det behöver ibland aldrig gå så långt utan de kan få hjälp där... låter som en mkt bra verksamhet i mina öron iaf. Ja det där med ungdomsgruppen lät ju skitintressant också men Polis... nja det får jag nog ta och lägga på hyllan. Huvudet är på skaft men skulle aldrig ta mig på 12 min 2 km eller vad det är, snarare 30 :P

Sen på eftermiddagen satt vi ju då i seminariegrupper tillsammans med polisstudenterna, det var 5 av oss från Övik och 3 av polisstudenterna. Och ja, eftermiddagen var ju helt klart bäst. Det dök upp många intressanta diskussioner om ditt och datt, mkt utanför instruktionerna på papperet. Bland annat så dök frågan upp om varför polisen inte sköt på helikopterrånarna... jag hoppas du har fått ditt svar Fadime;) Nämen de var jättretrevliga alla 3 och man kände verkligen att man fick någonting utav det hela. Dock har vägen aldrig varit så lång hem någon gång, arslet gjorde ont och ryggen värkte... och där sitter man med 4 sovande små duvor i bilen och försöker tänka roliga tankar och sjunga med i musiken på radion för att inte somna. Det var länge, länge sedan jag var tvungen att kliva upp klockan 5.40 någon gång...

Så nu har jag nyss klivit upp från en power nap på ungefär en timme :P Sååå skönt...