Idag är en sådan där allmänt upp och ner dag... efter snökaoset igår har de iaf lyckats att få undan det mesta efter vägen och det är jag glad över, igår var det h*lvete att köra bil. Mamma sa åt mig "ta bussen idag" men lyssnade jag? näe... halvvägs in till skolan inser jag att bussen nog hade varit ett bra alternativ, men försent för det så det var bara att köra på och hoppas på det bästa. Tog mig dit och hem helskinnad men det var inte roligt alltså, man såg ingen skillnad på varken väg, dike eller trottoar. Det sägs att det ska komma mer snö på söndag.....

Idag skulle min mormor ha blivit 85 år gammal om hon levt... tänker på henne ibland och saknar henne grymt mycket. Saknaden har varit påtaglig nu när man tittat på gamla videofilmer från då jag och brorsan var mindre... och faktum kvarstår att jag saknar henne mkt mer än vad jag saknar pappa när jag ser dem på filmerna. Hon fanns alltid där, ställde alltid upp och lyssnade och ville alltid få en på bra humör. Saknar hennes lukt, saknar hennes kramar och jag saknar hennes kåldolmar...

Men annars är det väl okej med mig antar jag, dagarna går iaf... och huvudet är uppåt och fötterna neråt och det är ju huvudsaken ;) Det är bara jobbigt när tankarna moler i huvudet och man inte får nån rätsida på det hela på vad som är rätt att göra och inte...vissa tankar kan driva en till smått vansinne ibland. Men det ger sig nog med tiden vad som är bäst...

Ja här sitter man, eller ligger rättare sagt framför datorn och njuter av dagen, käkandes penicillin lite då och då och ja bara har det underbart... näe nå fabian kunde det vara bättre. Var till tandläkaren igen i måndags eftersom smärtan inte gav med sig. Så då bestämde sig herr tandläkare att han ville dit i hålet och rensa en massa, eller det kändes som det iaf eftersom bedövningen inte tog (bedövning tar inge bra när det är infekterat). Och vem började gråta när han var där och gjorde illa mig? Ja inte var det sköterskan... brukar inte vara "bölig" eller så hos tandläkaren men antar att smärtgränsen var nådd, haft ont och sovit dåligt hela veckan osv. Så tårarna rann i fin flod och man känner sig som ett litet barn som inte kan sluta... som tur är har jag en underbar tandläkare som jag tycker om och han menade på det att hade jag en gång börjat så var det bara att fortsätta och inte hålla inne med det hela... Ska tillbaka på fredag iaf för koll, finner han att det inte blivit bättre så måste operera bort en tandflisa som finns kvar av roten, vilket han lovade med 99% säkerhet inte skulle ställa till med något men tydligen så... hursomhelst hoppas jag verkligen att slipper detta, för det känns som det blivit bättre. Har inte tagit nån värktablett sedan igår morse och innan åt jag 3-4 pronaxen om dagen vilket man eg inte för göra men men, har man ont så har man, då tar man risken. Nä så förhoppningsvis så är det på bättrings vägen... men alltid ska det vara nåt...suck.

Imorrn blir det till att rätta B-uppsatsen, skönt att det inte var så mkt som behövdes göra.
Håller tummarna dessutom för de som skrivit omtenta idag, något som var underbart att slippa :)

Nu var det ett riktigt bra tag sedan det skrevs något här och mycket har hänt. Julen var bra, lugn och mysig med god mat och riktigt fina julklappar :) En ny kamera blev det på annandagen, en turkos Ixus 95 IS som verkar vara jättebra :) Vad säger man om nyår? Ja ingen succé precis eftersom min visdomstand bestämde sig för att börja jävlas, så jag gick på värktabletter med varken matlust eller dricklugt så älkoholen var helt utesluten, åtminstone för mig ;) På nyårnatten vart den en vattenläcka utanför huset så vi hade inget vatten, superkul... och resten av helgen var lika olidlig pga den förbannade tanden. I måndags fick jag äntligen ringa tanläkaren och komma dit. Självklart ville han dra ut den, så nu är den borta... bara det att nu gör det 3 gånger så ont som när den fanns där... Pronaxen är en himla bra värktablett har jag kommit underfund med. Alvedon som rekommenderades av tandläkaren kan man jämföra med sockerpiller, hjälper inte ett dugg... eller max 20 min sen är smärtan tillbaka.

Så nu är det alltså ett nytt år. 2009 var ett händeleserikt år... verkligen. Det hade sina mörka stunder och det hade sina verkligen ljusa. Jag flyttade hemifrån vilket var riktigt underbart, träffade en underbar kille och skolan har gått som smort. Sommaren var underbar och hösten var okej.... Sen har det försvunnit människor ur mitt liv som jag saknar... som man undrar vart de tog vägen någonstans. Men jag antar att det oftast blir så... allt rinner ut i sanden även om det inte var tänkt så från början. En del av livet kanske...sen har jag även återfunnit vissa under senare delen av året, de som från början hela tiden skulle ha varit där men på nåt mysko sätt så försvann jag ut på villovägar.  

Nä nu är det bara att blicka framåt och hoppas på ett lika händelserikt år fyllt med kärlek och glädje :)

Imorrn är det skola igen....suck