Så då var dags för en förkyldning då som jag har gått och väntat på i några dagar. Var inte alls förvånad när jag igår kväll kände av att allt inte var som det skulle i halsen... Men så blir det ju när man umgås med de som redan är sjuka, då är det inte så stor chans att man slipper undan. Så egentligen är det bara att tacka och ta emot och hoppas på ett snabbt återfrisknande... var iaf på skolan idag med Lisa och skrev klart resultatdelen och skickade in den till handledaren. Förhoppningsvis är allt som det ska så att det bara är att fortsätta med analysen och diskussionen nästa vecka... man börjar se ett ljus i tunneln nu på denna C-uppsats! Många gnäller över att det är såå jobbigt att skriva den men jag tycker ärligt inte att det är så jobbigt. Visst vissa moment är tråkiga och man stöter på en del hinder men nä, tycker faktiskt dessa veckor varit helt okej :) Nu är det bara till att få den godkänd och sedan är det en kurs kvar innan sommaren... förhoppningsvis en kurs man kan göra mycket på hemmaplan, men det återstår att se.

Annars har dagen varit lugn, ska om jag är hyffsat pigg imorrn städa här och rensa upp lite... har alldeled för mycket kläder slängda på golvet just nu som måste tvättas. Än fast man har en tvättkorg hur kommer det sig att inte ens hälften letar sig dit?? Ett mysterium...

Nä nu ska jag se Mumien - Drakkejsarens grav... tidsfördriv tills det är dags att möta John Blund.

Alla drivs vi av en längtan av att ses som normal, en grupp som troligtvis får kämpa mest för detta är de som på ett eller annat sätt har ett förståndshandikapp. Igår var jag och några till och såg Hur många lingon finns det i världen på bio. En helt underbar film, så enkel men så hjärtvärmande... det kom både skratt och tårar och man insåg att dessa människor har så otroligt mycket att ge. Det är lätt att se dessa personer som offer, som någon man måste tycka synd om... men har dom bett om det? Nej! Jag har igenom arbetet, genom vår uppsats och genom tv och film fått en så mycket tydligare bild av dessa människor och den livsglädje som de flesta förståndshandikappade har är en glädje som jag bara kan drömma om att ha. De har samma känslor och tankar som vi "normalstörda" har och de har så mycket att ge till världen om de bara får, om vi tillåter dem och inte ser dem som barn som vi måste vakta hela tiden. Även de måste få utvecklas och prova på saker i livet, visst vissa grejor går inte och det är bara att acceptera, precis som vi andra måste göra ibland också. Men utifrån deras förutsättningar så varför ska inte dessa få chansen att leva ett välfyllt liv? Innan jag kom personligen i kontakt med dessa männsikor så var jag tveksam till hur jag skulle föra mig, kanke kände jag rädsla men detta tror jag bara beror på okunskap. Bara man lär känna dem och dom dig så kommer man inse att dessa personer må bete sig annorlunda, prata otydligt, har ett behov av hjälp i vissa situationer och kanske även ser speciell ut så har de flesta ett hjärta av guld, och blir du deras vän så har du en vän för livet. Min mamma berättade idag att hon en Alla hjärtans dag köpt chokladhjärtan med sig till den skola hon då gick på för några år sedan där specialklassen hade klassrummet vägg i vägg med deras, hon gick in där och bjöd på detta godis. Än idag när hon möter någon av dessa personer ur den klassen så är det första de frågar "Har du nå chokladhjärtan?" och skrattar glatt. Om inte detta får en på bra humör för resten av dagen, ja då vet jag rakt inte vad som får en...

Nä så jag vill bara säga med detta inlägg att, normal... vad är normalt? Och tänk va livet skulle bli tråkigt om alla gick runt och var normala, för vem är det som säger att det normala ska va det ultimata? Detta gäller alla som känner att de inte tillhör de "normala" som strävar efter något som egentligen är ouppnåeligt. Det kan även jag känna att jag vill vara "normal", jag vill vara smal, jag vill vara snygg, jag vill en massa saker som samhället säger man måste vara för att tillhöra de som är normala... Det är mycket man vill istället bara för att älska sig själv som den man är och inse att man faktiskt duger.

Så då har man varit på plats i sitt "andra hem" sedan i torsdagskväll, det är skönt med en minisemester och slippa skrivandet på uppsatsen några dagar. Oroar mig dock för handledning men tanke på att han var sjuk i torsdags och skulle under den dagen skicka skriftliga kommentarer på allas arbeten och vi har inte fått några... det kan betyda två saker, antingen har han inte hunnit eller också så är vårt arbete så dåligt att han måste ta det personligen nästa vecka. Att föredra är ju helt klart det första... men men vi får se.

Igår var jag och besökte både min sjukhusbuddy på hennes jobb, det var så roligt att få se hennes förändring så här långt. Det är så svårt att fatta att det bara var 4 månader sedan denna karusell drog igång :) Sen efter det var och hälsade på folket på Bogården. Saknar min praktikplats mycket, det kändes som om det var igår jag var där... På kvällen hälsade jag på hos Kalle o Mona, det är länge sedan jag skrattade så pass mycket att det rakt gjorde ont i magen. Det var skönt att få släppa lite på knuten i magen som suttit ett bra tag... skratt tror jag är en medicin i sig. Det lösgör mycket... Det var himla snällt att K ställde upp på intevju i alla fall, att vara ensam intervjuare var lite pressat men fick fram mycket bra, jag anser att det ibland kan det faktiskt vara en fördel att intervju någon man känner även om forskningvetenskapen säger nåt annat...

Dagen har spenderat på stan med världens bästa faster. Denna stad, Härnösand har kanske det bästa utbudet av affärer men ändå finns det allt man behöver. Kom ju inte hem utan nåt i påsen om vi säger som så... det blev både en ny väska, BH, ögonskugga, duschkräm och lite annat smått och gott. Självklart blev det en tur på Dollars också men köpte faktiskt inte så mycket, där... disktrasor, ett halsband och skrivblock till skolan :) Är dock sugen på ett nyckelskåp som fanns där... riktigt fint... men men vi får se, jag har inte farit hem härifrån än.

Shit vad det tar i och blåser ute nu alltså... men det har töat bort mycket idag måste jag säga, det droppar från taket och det känns verkligen att våren är här trots det tråkiga vädret och den blöta marken... men det måste vi ju igenom för att ta sig mot sommaren så det är bara att bita ihop en stund till och försöka parera vattenpölarna så mycket det bara går... har en önskan om att få ta på mig mina nya skor men det får nog vänta ett tag till, ska försöka att hålla mig för vill inte smutsa ner dem de första jag gör :P Sedan började kolla runt lite i garderoben efter vårjackor... ja den splitternya som jag köpte ifjol den är på tok för stor... ska se om det inte går att sy in den på nåt vis för gillar verkligen den. Sedan provade jag min jeansjacka som jag inte använt på några år och ta me fan satt den inte rätt hyffsat! :D Blev riktigt glad häromdagen också när jag skulle vandra enda från Fjällräven Center upp till Nytorgsgatan uppe vid Festprissen, innan tänkte jag "Shit va långt att gå, gud jag kommer vara dyngblöt av svett..." Men jag travade på och när jag väl var uppe så tänkte "MEN, det här gick ju jättebra, det var ju knappt jobbigt!" Sånt lyfter ens humör ganska så bra och ökar motivationen :)

Dagen idag har bestått av intervju vilket gick jättebra den med. Efter det blev det lite skrivande på skolan och vid halv två bar det av mot Brux för en badmintonmatch. Det blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss eftersom Sandra fick nå problems med magen och valde att inte följa med, Lisa hon knickade höften när hon satt sig i bilen och vrickade dessutom foten efter 5 minuters spel. Therese hon hade ont i nacken men spelade ändå och slog mig med 3-0 i matcher! Börjar vi bli gamla med alla dessa krämpor som dyker upp??? Ja det blev liksom inte som vi hade tänkt oss men rätt så roligt hade vi ändå, och ja jag fick mig bra med motion. Du är en värdig motståndare till mig Therese ;) Nästa gång ska du få se på andra bullar, detta var bara nybörjartur så du vet det :P

Ser fram emot helgen och minisemestern nere hos faster i H-sand. Känns så konstigt att ha varit där så mkt i höst, det blev liksom som ett andra hem och nu är det bara Övik-Umeå som gäller, mest Övik förstås om jag får bestämma :P Blir ett besök på praktikplatsen för att säga hej och kolla läget, det ska bli roligt... kan ju för allt i världen inte låta dem glömma mig ;)

Framtiden, man har sådana förväntningar på den. Man har sina föreställningar om vart man kommer att vara i livet om några år, vilket jobb man kommer att ha, vart man kommer att bo och vem man kommer att leva med. Det är så lätt att ryckas med i dessa tankar om det perfekta livet. Men blir det så? Ingen vet vad som morgondagen för med sig, vilka chanser och hinder man kommer att stöta på. Vänner man har nu kanske inte kommer att vara det då, se bara på hur det har varit under dessa år. De man svor evig trohet finns idag inte i ens liv... förhoppningsvis så har man nu kommit i det stadiet att de vänner man har nu, de kommer man att hålla fast vid, jag i dom och dom i mig... den sökande fasen efter vem man är har börjat stabilisera sig och jag tror att det är då man inser vilka man vill umgås med och ha i sitt liv. Som man får något av och som man ger något till. De andra som droppat av längs vägen är det inget fel på egentligen, jag tror bara att man var inte menade för att fungera som kompisar i det långa loppet. Just då, funkade det men sen började man söka sig åt olika håll och vägarna skiljdes helt enkelt.

Kanske är det så då det kommer till kärlek också, att älska är att riskera att bli sårad. Kanske är han den rätte, kanske inte men kärlek är något man måste kämpa för, för vad som händer efter vägen är det ju ingen som kan säga. Antingen övergår kärleken till något annat, något starkare eller också avtar den med tiden och det är inget något någon kan göra något åt. Det har nog ofta med det här att göra att just precis då var det rätt i livet, men sedan utvecklas man vidare och det man behövde då kanske inte är aktuellt nu. Kärlek är komplicerat, det har nog varenda en av oss smakat på. Den olyckliga kärlek, den obesvarade. Den besvarade men väldigt komplicerade... Ibland ser man alla dessa turtorduvor som ser så lyckliga ut och man undrar om det endast är en själv som har det svajigt i förhållandet. Så är det nog inte...

När man hyr film så tenderar man alltid att få med något bottennapp i högen... då det oftast hyrs 3 st för 120 kr. Visst det får man ju leva med men när man känner att ALLA tre var bottennapp så då känner man sig halvt lurad på de där pengarna som man kunde ha lagt på annat. Men men... det var ju nåt att fördriva tiden med iaf. De filmer jag talar om är "The other guys" som handlar om två klantar till poliser, bra skådisar men ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur den slutade och jag såg den i fredagskväll! Sen igår kväll såg jag på de andra två, The Switch med Jennifer Aniston eller "pappa på burk" som den så roligt heter på svenska. Trodde den skulle vara bra men nä...helt ok att se men inget jag la på minnet alls eller vill se igen. Tredje och sista filmen var den svenska Cornelis som så många pratat om. Ja vad säger man... bra musik men mindre bra skådespeleri, trots den slående likheten mellan honom och den riktiga Cornelis... kändes som en B-film. Gillar Cornelis, en del låtar iaf... särskilt Balladen om Fredrik åkare. Kan komma på mig många gånger att gå och tralla på den låten fast jag egentligen inte vet varför jag gillar den så mycket. Kanske är det den där känslan av frihet, det där förbjudna mellan en ung flicka och en äldre man. Drömmen om att ålder inte spelar någon roll när det kommer till kärlek...

Så då var det helg igen då... vilken överraskning. Man behöver ju ens knappt blinka numera så är veckorna över... när man var yngre så trodde man aldrig på mormor eller mamma som sa att ju äldre man blir desto fortare går det men ju äldre jag blir desto mer inser jag att de faktiskt har rätt i den saken. Om det går så här fort nu när jag bara är 24 hur fort kommer det då inte att gå när jag är 50??!! Men men en dag i taget, det som oroar mig mest är att dagarna bara springer förbi och vad gör jag med dem? Livet är det som händer när man är upptagen med att göra andra planer för det sägs det... det är sorgligt men så är det nog också. Man är så fylld av förväntningar och ideér kring livet att man oftast inte märker det som händer runtomkring en och tar vara på det. Istället blir man bitter och ledsen när saker inte går som man tänkt sig... Hur ofta uppmärksammar vi t.ex. det där leendet som man ibland möter av en främling som man passerar på gatan? Hur ofta tänkter vi tanken att vårt eget leende kan göra nåns hela dag? Eller hur ofta uppskattar vi solensstrålar när de skiner på oss när vi kör bil? Inget skulle leva utan solen. Så istället för att gnälla på den förbannade solen som bländar oss, ta på ett par solglasögon!

Det är lätt när man inte mår bra i sig själv att bara se grått, grått och åter grått i livet. Men börjar man försiktigt att titta ur andra perspektiv så kan man faktiskt se de där små sakerna i vardagen som faktiskt gör livet värt att leva, även om livet är orättvist och djävligt så finns det ändå de där sakerna som skänker en hopp... hopp om en morgondag med en sol som åter går upp för att väcka jorden till liv.

Börjar fundera på om även kommunen börjar få vårkänslor för alldeles nyss har de skottat upp en plats utanför mig där de har ställt ett splitternytt fikapaus/rast bord som inte alls ser så dumt ut med tanke på den ruttna lilla parkbänken som stod där förut :P Ser bara lite lustigt ut eftersom snödrivorna bredvid är väldigt höga... men men som sagt våren kanske är på väg ändå...

Dagen idag måste sägas ha varit väldigt slapp. Det var tänkt att vi skulle intervjua idag men tyvärr blev den intervjun inställd pga sjukt barn... vilket var tråkigt men sånt som händer. Så inte efter så mkt övervägande valde vi två absolut seriösa forskarna att ta ledigt idag... Detta självklart för att samla krafter inför morgondagens skrivande... Måste även tacka Therese och Frida som har hjälpt oss att hitta intervjupersoner så att vi fyller vår kvot av personer. Det betyder mycket! Som en av er sa, what goes around comes around. Nåt som jag tror starkt på... även om man möter motgångar ofta i livet så tror jag ändå på att om man gör goda gärningar så kommer det tillbaka en dag... och gör det inte det, ja då vette tusan vem jag ska skälla på... Gud kanske.

De flesta vet att jag är ganska så barnkär, jag gillar barn i överlag och har inga problem att umgås med dem. Men jag skäms otroligt över de tankar jag tänker om grannens barnbarn... hur i helvete kan man föra ett sådant förbaskans liv dag ut och dag in??? Visst barn ska få leka, klart de ska leka annars är det nåt fel. Men måste två små barn låta som en hjord på 10 stycken elefanter? Det är för mig obegipligt att man kan leva om såå mycket. Idag stod ena barnet i trapphuset och grinade o skrek och jag kände inte ens en gnutta sympati för ungen... så där gick en god gärning om intet, jag hade ju faktiskt kunnat stoppa ut huvudet och frågat varför den var så ledsen men gjorde jag det? Nä jag låg kvar på sängen jag och tittade på Hem till gården och önskade att de skulle få tyst på det lilla livet någon gång så att jag kunde höra vad som sas i programmet.

Ja det är banne mig inte lätt att vara en ängel jämt kan jag säga... hornen i pannen brukar växa fram lite då och då de med...suck.

Läste just en annan blogg om att alltid ha känt sig som "vuxen" genom åren och det fick mig att börja att tänka tillbaka på min egen uppväxt. Visst tusan kände man sig som vuxen när man var 12 och tjuvrökte för första gången, man tycktes vara så cool och tillhöra vuxenvärlden. Sen när man upptäckte sminket sen, det om nåt var ju så häftigt... man såg ut som en fågelskrämma säker flera gånger. Men när jag tänker tillbaka på det så tänker jag bara "stackars tjej som tror att hon vet allt om världen" om hon bara visste vad som komma skall. Då man är 12 så är man fortfarande ett barn.

Men likadant var det ju i högstadiet, även om det för mig personligen var ett helvete att gå igenom 7an, 8an, 9an så kände man sig ändå ganska så hyffsat vuxen, nu hade man börjat utveckla sitt tänkande OCH man hade börjat fått upp smaken för killar! När man gick i sjuan så tyckte man att 9orna var så gamla och häftiga men tänker jag på en finnig 15-åring idag så undrar jag bara hur man någonsin kunde tycka att dessa var coola... Nåt jag dock ångrar idag är att jag har aldrig någonsin haft en tonårsrevolt, jag har aldrig varit en pina för mamma på det sätt som många andra har varit. Jag har alltid varit den förnuftiga och det sitter väl kvar än idag känns det som, det är alltid jag som moralpredikar och jag hatar det! Jag vill också göra revolt och inte bry mig om morgondagen men jag kan bara inte släppa taget, jag MÅSTE ha koll på läget och mig själv. Så jag ångrar mycket att jag har varit så hämmad under min tonårstid... vilket kanske har sina orsaker till varför men det behöver jag inte gå in på här. Vi kan säga som så bara att barn/tonåringar kan vara väldigt grymma.

Sen kom gymnasiet, de bästa åren i mitt liv för nu, nu var man nära ett självständigt liv och personligheten hade liksom lagt sig till rätt mycket. Men idag skrattar jag åt min bror som är 18 när han försöker att leka vuxen, jag tänker bara "Ja det är mycket du inte vet du..." men jag vet ju själv att man tyckte att man var väldigt vuxen när man gick gymnasiet och framförallt när man tog studenten så tänkte man, imorrn börjar livet, fan va jag är bra för nu kan jag såå mycket och är beredd på allt. Ha... trodde jag ja... det var ju först efter studenten man ställdes inför det faktum att nu får du klara dig själv bäst du vill, inte många kommer att hjälpa dig och det finns faktiskt många grejor som jag inte har en aning om. Det har jag inte ens idag och måste vända mig till föräldrarna många gånger i frågor kring olika saker. Tänk bara när man skulle betala en räkning för första gången... jisses. Eller söka bostadsbidrag och flytta...

Nä så när blir man vuxen egentligen? Är man vuxen när man är 24 år? I mångas ögon så är man nog det, men det känns ju inte riktigt som så... folk skaffar barn hit och dit och bildar familj. Jag sa när jag var 17 att jag skulle ha barn när jag var 25, det är 1 år dit!! och inte banne känner jag mig redo för det. Sen så är det nog så att när man är 30, 40, 50 kommer man säkert alltid titta tillbaka och tänka "Ja vännen, det är inte mycket du vet om livet inte..."

Sen undrade jag väldigt ofta som 14 åring hur man någonsin kunde bli kär i någon som var 30, de var ju sååå gamla... nu är man på väg dit själv och 30 åringar är ju inte alls farligt gamla. Det jag bävar över nu är hur man någonsin kommer att kunna tända på gubbarna som är 65...

Så har jag klarat av ännu ett moment under denna utbildning! Det känns mer än gött då jag trodde att jag skulle få vissa kompleteringar. Nu har jag ju inte sett själv uppgiften än och kommentarerna utan bara tagit del av internets underbara värld där man kan kolla innan man hämtar ut pappren om man klarat det eller inte. Så ett G är jag såå nöjd med :) Kan inte begära så mycket mer... Så nu äre bara att lägga ner allt krut på C-uppsatsen kommande veckor och försöka att göra ett så bra arbete som möjligt. Vi hade andra intervjun idag och det gick riktigt bra, det är så snällt av vissa att ställa upp då liksom ALLT nästan hänger på att vi får intervjupersoner. Så vi är så tacksamma så! Sen finns det ju dom inte ens tar sig tid att tacka nej och ignorerar våra försök helt och hållet. Dom hamnar på min - lista iaf och borde inte få nå julklappar nästa jul när tomten kommer...

Helgen har annars vait lugn och den har spenderats hemma hos mamma och familjen. Tittade på melodifestivalen i lördags och man blev ju inte förvånad precis över resultatet. Men som nån sa, det är bättre att den låt man INTE gillar får vinna eftersom annars kommer den låt som man gillar spelas sönder efter nån vecka. Nu får man ju lyssna på den låten hur många gånger man vill och aldrig bli less :P Jag höll definitivt på Nicke Borg, den låten blir bättre och bättre för varje gång jag hör den. Första gången tyckte jag inte alls att den var nå bra men den sätter sig, åtminstone i min hjärna. Nä så nu skickar vi Saade till Tyskland för att kvala in i stora Eurovision, hm... ja hoppet är ju det sista som överger en så... den är då mycket bättre än den förbannade Anna Bergendahls låt iaf. Dock hade det gjort en schysst cover på den, har aldrig hört talas om bandet Dynasty men ska hålla utkik efter dem i fortsättningen för de var riktigt bra :)

Nä nu är det nog pladdrat för idag... vi avslutar med ett litet glädjetjut över dagens bravader. Kommer att sova gott inatt ;)

Så var första intervjun avklarad... det gick faktiskt riktigt bra även om åtminstone jag var rätt så nervös innan då vi dagen innan fick reda på att vi skulle ändra i vår intervjuguide. Men som sagt det gick ändå riktigt bra och intervjupersonen var jättetrevlig och pratade på obehindrat vilket underlättar så mycket mer för oss som intervjuare :P Nu gäller det bara att sig vidare från detta och lyckas få ihop 5 pers till att intervjua... det kommer att bli kämpigt men men... jag och lisa klara allt ;) Längtar tills nästa vecka då vi får tillbaka vår "tenta"... vet att jag har en del fel däri men hoppas ändå på det bästa. Så det blir spännande :)

Ikväll har det börjat snöa, vilket inte gör mig på bästa humör alls... förhoppningsvis så försvinner det lika fort så att våren kan fortsätta att komma fram för asfalt är det bästa jag detta årstid. Det är då ett tecken för mig om att vi går mot ljusare tider och att sommaren faktiskt kan komma i år också som alla andra år. Dock har inga vårkänslor riktigt kommit igång men det är bara början av mars än så, när tussilagon kommer då ska ni se ;)

Nä om man skulle ta och titta på halv åtta hos mig...

Helgen har hittills varit riktigt bra måste jag säga. I fredags blev det utgång med tjejerna på Merrycan, undra hur många gånger det stället bytt namn genom tiderna eg? Aja tillbaka till kvällen, en kväll som döpts till March of Metal, en kväll fylld med musik av Europe, Ozzy och mina favoriter AC/DC. Dyrt vare att betala in sig, men tycker ändå att det var värt det för banden var riktigt bra och jag hade jättetrevligt. Det enda som var synd var att det var nästan vara äldre folk där, de som typ är mellan 40-50 år. Det var inte många andelar där som var i våran ålder mellan 20-30. Men men... trivdes bra i sällskapet och brorsan med kompis var där också så... jag led inte. Tycker det är såå mkt roligare att lyssna på liveband än den där förbannade musiken som spelas på t.ex. Olles eller Harrys... men nu var det ju musik jag diggade också så och högt var det :D... har även lust att gå på St. Patricksday, då spelar Irish Brew... gillar sån där "folkmusik" från Irland :) men men vi får se...

Gårdagen spenderas med att göra absolut ingenting, slappade hela dagen faktiskt... hade tänkt att städa osv. men det blidde inte något gjort alls. Har gjort det idag istället... såg melodifestivalen på kvällen och vad säger man? Ja The Monikers låt är helt okej, men snäll Sara Varga? Det är melodifestivalen vi snackar om... tycker INTE att den passar in alls även om den är trallvänlig. Efter det blev det till att glo på Bridget Jones för typ 10e gången. Men ändå så finner jag att den filmen är rätt bra, det är lätt att känna igen sig i henne och hennes känslor inför ensamhet och alla andra världsliga funderingar. Att hon då kallar sig "tjock" däremot är ju skrattretande, väger man 62 kilo är man inte tjock och måste gå ner flera kilo... men men i filmens värld kanske...

Appropå det, en till vecka har gått och det var positivt på vågen! :) dock fattades det 2 ynka hekto till mitt delmål vilket var oootroligt surt... men men ska kolla imorrn igen ;)

Dagen har varit rätt så soft, tanken var att vi skulle sitta och skriva på uppsatsen idag i skolan men blev det nåt skrivande?? Nopa... inte en rad. Iaf inte på det vi skulle skriva på :P Istället blev det en massa surr, surfande på nätet och tittandes på möbler till min väns flytt :) Önskar också att jag fick flytta men det är svårt att ha råd med en tvåa när man bor själv... så får nog nöja mig med min etta så länge tills det dyker upp nåt som jag tycker om och som jag har råd med. Det är fan hutlösa priser på lägenheterna här i Övik och man har ju inte lust att leva på endast 2000kr i månaden efter att hyran och räkningarna är betald precis. Tack och lov är det ju inte länge kvar på utbildning och förhoppningsvis får man ett jobb efter, DÅ ska jag banne mig kosta på mig en lägenhet som har ett sovrum... det är det jag längtar efter mest, ett sovrum.

Ikväll har det spelats badminton med bästaste Johanna, shit vad hon är duktig!! Jag var helt slut efteråt! Tråkigt nog vann hon 3 matcher av 4... men men det kommer fler gånger och då ska jag ge henne stryk. Så ur motionssynpunkt är det väldigt bra att spela med henne eftersom man får kämpa järnet, jag och Lisa vi är ganska så lika måste jag säga och vi börjar lära oss varandra spel, inte för att det är dåligt inte så, but U get the point ;)

Nä nu ska jag kika på tv innan det är dags att nanna...

När man tror att saker och ting börjat lugna ner sig och att man börjat få grepp om saker och ting så är det alltid något litet som dyker upp, nåt som gör att det känns som om allt börjar om och jag börjar ifrågasätta mig själv, mina tankar och känslor igen. Alltid nåt som påminner, alltid nåt som gör att mitt sinne sviktar... nog vet jag att livet består av svåra beslut, att ge det tid är nog det enda jag kan göra just nu... förhoppningsvis kommer svaren till mig med den... jag önskar bara att... ja jag vet inte vad jag önskar mig...eller... frid kanske, känslan av att hitta en plats i livet där jag vet vad jag vill... att den där rösten inom mig är klar och tydlig och inte pratar ett främmande språk som jag inte kan översätta.