Idag har jag slagit på stort, jag har promenerat 1 mil!! vilket inte händer ofta... självklart hände det inte på en enda gång utan har gått 2 promenader idag. En runt höglandsjön i ett vacker väder! Jag njöt verkligen när solen sken på mig mellan träden osså får man ha hög musik i öronen. Ja jag vet, man ska inte ha så hög volym men jag kan inte hjälpa det, jag kan inte gå och jogga utan musik, finns inte en chans att jag orkar lika mycket utan pulshöjande musik. Bäst är det när det är hårdrock, snacka om att man får upp farten då!! :P Sen ikväll blev det en prommis till Lidl för att handla lite, tanken var att det skulle vara lite men alltid kommer man från affären med mer, men gick ändå bra, L fick bära den tunga påsen och jag hade packat ;)

Så nu är jag slut för idag, musklerna i benen skulle verkligen behöva massage... risken finns att det blir senadrag i natt vilket inte är skönt så det är nog bäst att jag ber L snällt om några minuters knådning, kanske ryggen också... den känns lite slut ;)

Ser fram emot morgondagen då jag och Emmeli ska gå på en föreläsning som faktiskt inte har med våran utbildningen att göra, alltså det är ingen förläsning som skolan anordnar utan den ingår i psykveckan som pågår just nu. Den imorgon handlar om suicide, alltså självmord... att välja döden. Vilket jag tror kommmer att bli en intressant föreläsning och väldigt nyttig. Kommer kännas konstigt att gå på en föreläsning där jag inte har några krav på mig, jag behöver inte anteckna som ett tok utan jag kan bara sitta och lyssna. I och för sig tror jag att jag ska ta med mig papper och penna i alla fall för det kan alltid sägas något nyttigt som jag kan ha användning av i kommande arbete...

Har även suttit ikväll och skrivit ett personligt brev, det första jag har skrivit... det är svårt att veta vad man skall ta med och hur pass "personlig" man skall bli. Man vill inte överdriva hur bra man är men ändå vill man ju få fram hur bra JAG skulle passa för jobbet. Jag tror då man tjänar mest på att vara uppriktig och ärlig istället för att dra de klassiska klyschorna, alla har vi fel och brister men det man måste göra är att vända bristerna till något bra. Känns både roligt och inte roligt att söka jobb... får ju halvt panik när jag läser arbetsuppgifterna... tanken slår mig "Hur i helvete ska jag klara av det där!!?? Ska jag verkligen klara detta??? svaret är JA" innerst inne vet jag ju att jag gör det och alla är vi nybörjare någon gång... och det man inte kan det får man väl lära sig helt enkelt. Men det känns ändå kymigt, det gälller bara att tro på sig själv. Det som jag är så bra på ;)

Sitter här och funderar på vad sista skolarbetet ska handla om... det absolut sista. Jag har inte riktigt fått koll på alla tankar än kring vad jag ska skriva om eller hur jag ska lägga upp det hela, men är väldigt sugen på att ge mig in på något som jag alltid har dragit mig för eftersom det ligger mig så nära. Man ska egentligen inte skriva om sådant som man kan koppla allt för mycket till en själv har jag lärt mig men ändå på något vis känns det som att jag är mogen att göra detta... eller är jag det... hm... ja det tåls att tänka på. Men ändå känner jag att jag kommit så pass långt med mig själv, mycket tack vare utbildningen och andra livserfarenheter att jag kan erkänna mina dåliga erfarenheter. Jag vill kunna använda dem till något gott, jag vill kunna prata om dem öppet för att hjälpa andra och kunna se att dessa erfarenheter gjort mig till den jag är idag...därför tror jag att det kanske är dags att jag faktiskt använder mig av dessa erfarenheter i detta sista skrivande arbete. Men jag har som sagt ingen aning om hur jag ska lägga upp det hela än, det krävs som sagt lite mer fundering på detta...

Nä nu känner jag att det är dags för lite bloggande... har så många tankar i huvudet. Det mesta handlar om framtiden, den börjar sakta krypa sig på mig och jag kan känna ett obehag ila längs ryggen även om det även är med stor förvänting jag vill ta examen. Men allt känns så knepigt, vad ska jag jobba med? Vart? Måste jag flytta osv. osv. Det känns konstigt att jag helt plötsligt kan kalla mig för Socionom, jag har en profession som gör att jag ska kunna jobba med det jag alltid drömt om... det gäller bara att hitta det jobbet och att jobbet vill ha mig! Jag har ingen aning om vart jag ska börja... har tagit mig i kragen och ringt löne och bett om nåt papper där det står vad jag jobbat med osv. och sedan har jag bett personer från praktik och jobb om personliga utlåtanden. Det är ju alltid en början... men ändå känns det som att jag bara vill sucka för ska jag vara ärlig är jag livrädd för vad som komma skall. Här har man gått i trygghet i 3,5 år och vetat precis vad man skall göra varenda dag, nu helt plötsligt ska vi slängas ut i verkligheten igen och ta hand om oss själva. Vi ska jobba med att ta hand om andra samtidigt som vi ska få våra egna liv att fungera, det kommer att bli kämpigt från början har jag en känsla av.

Nu när man känner att man funnit sin plats i klassen bland alla underbara personer man lärt känna ska man splittras och det känns så sorgligt att man inte kommer att få träffa dem dagligen som man nu gjort senaste tiden. Idag pratade läraren om att hitta sitt sammanhang "att hitta sin flock" men hur ska man göra det när man så fort börjar känna sig bekväm och förtroendefull med de andra skall skiljas åt. Alla vet vi ju att än om vi säger att vi ska fortsätta hålla kontakten osv. så kommer livet ivägen för det mesta... det är sååå tråkigt. Men jag antar att det är en del av livet... livet består av möten och adjön. Vissa stannar kvar, andra reser vidare och vissa kan man återse senare om har tur...