Har nyss kommit hem från mitt första baspass på friskis på länge, och det känns verkligen att det var länge sedan. Men det gick faktiskt riktigt bra, de flesta övningarna kände jag igen och var lätta att falla tillbaka till å göra. Nä så det var roligt, fast det hade varit roligare om jag inte varit ensam... det är det alltid. Men men jag överlevde och är riktigt stolt över mig själv att jag gick dit ensam :) Nåt som var mindre roligt är att det är tamejfan fönster överallt där! så jäkla roligt är det inte när muskelknuttarna uppe på gymet står å glor rakt ner på en när man ligger där på golvet med arslet i vädret.... men men bara till å ignorera och låtsas som ingenting antar jag, fast det är svårt, otroligt svårt... Nä så nu har jag gjort nån nytta idag också :) känns som om jag kommer att komma igång igen... och alltid roligt att få höra att det ser ut som om det går åt rätt håll ;) Det stärker en och får en att fortsätta... å visst man ska få vara å se ut som man vill, men så funkar det inte. Så samtidigt som det är för min egen skull, för att jag mår bra av det så är det ändå en inre önskan om att vara som alla andra, få vara "normal" Det är svårt å sluta bry sig om vad andra tycker... för det gör man, det gör ALLA även om de påstår att de inte gör det. Hur har vårat samhälle blivit så sjukt? Vi är aldrig nöjda med hur vi ser ut...