Varför kan inte saker någonsin får vara lätta? Jag minns hur det var när man var liten, då hade man inte mer bekymmer än att man inte visste vad man skulle leka för lek eller om man skulle se fem myror är fler än fyra elefanter eller Babar. Då hade man en naiv syn på livet, gud så blåögd man var... man såg fram emot framtiden, dock inte vetandes om vilket helvete det skulle bli... Hur grymma varelser människor är, hur förtroende så lätt bryts och hjärtan krossas. Hur det känns att inte kunna andas, hur det känns att inte längre vilja leva... hur lätt det är att tappa bort sig själv och bli en skugga av sitt äkta jag. När jag tänker tillbaka så gräms jag över hur allt blev som... hur saker fick gå så långt som de gjorde. Det är rent ut sagt fördjävligt... men det är en lätt flyktväg, en alldeles för lätt väg... och ingen är så blind som den som inte vill se...