Värsta jag vet är att vara ovän med någon och brukar verkligen försöka att inte bli det... men ibland så går det bara inte å rätt som det är så väller det ut saker ur munnen på en. Det jobbigaste är när det händer med någon som man verkligen tycker om... gillar utttrycket "Jag kan inte leva med dig, och inte leva utan dig" å jag tar faktiskt hundra bråk framför att inte ha dig i mitt liv. Motsatserna kommer alltid att krocka med varandra, det är fakta.... alla har vi olika prioriteringar och åsikter om saker och ting, och jag kan erkänna att jag inte har så lätt att säga att mina värderingar är fel... för hur skulle man kunna göra det? för det är ju de man tror är rätt annars skulle man ju inte ha dem. Men något som är svårt är när man har med någon som tror att den aldrig gör fel... även om det sårar andra. Och jag är less på att aldrig stå upp för mina känslor så... för jag kände mig verkligen överkörd... det gjorde jag. Och det värsta var att jag förutspådde att det skulle ske... Men det som gör ondast är ändå motattackerna, särskilt av någon som är duktig på dem och vet vart den ska sikta någonstans, vart ens akilleshäl är. Det om nåt får en att gråta... och gråtit det har jag gjort... hela dagen, för just nu känns det skit. Även om vi pratat och försökt reda ut saken så känns det ändå jättejobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska svara på frågan "Men är vi ok nu?" svaret måste ju bli "Ja" för det finns ju inte mer vi kan göra, vi har pratat och sagt förlåt osv. så... Känns bara som att vad jag än gör så blir det fel... det är alltid nån som blir sur, ledsen eller besviken... vet inte vad jag ska göra snart... bäst kanske vore om man sydde igen munnen och blev osynlig...