Nu ligger man här i sängen och undrar över hur man ska kunna sova bra inatt... det är sjukt hur fort man vänjer sig med att ha någon som sover bredvid. Och man blir förvånad över hur tomt det känns när den inte ligger där... som om det fattas något, en trygghet. Men på nåt sätt så måste det väl gå... suck. Är i allafall glad för M, riktigt glad... det är sjukt att man kan bli så upprymd för någon annans lycka i kärlek, det liksom bara spritter i en. Kanske är det för att man upplever samma sak just nu, att man känner igen sig i varandras situationer och att det gör det lättare att kunna förstå saker och ting. Man ska aldrig ge upp om kärleken, den finns där ute nånstans för alla... ofta så är vi kanske så blinda i vår vardag att vi låter den smita förbi många gånger utan att märka det. Men ibland så fångar vi den och det är den tiden man ska ta vara på, njuta av nuet och stunden. Det är lätt att tänka "Det går åt helvete i alla fall än hur jag gör... varför ens försöka" Men ok, låt det gå åt helvete då... det är väl inte mer med det. Har du inte vågat så har du inget vunnit heller, och jag vågar hellre och förlorar än att inte alls ha försökt.