Det är många tankar i huvudet som snurrar just nu, om hur saker och ting kan bli så fel... och jag vet att jag inte ska ta åt mig så mkt men jag gör det ändå. Men jag undrar varför alla ger sig på mig? Varför ska jag alltid vara hackekycklingen? Varför är det alltid mina ord som misstolkas till att jag säger nåt dåligt? Är det nån som undrar vad jag menar med saker och ting är det väl bara å fråga, jag förklarar gärna. För hur ska jag kunna veta när ingen säger nåt??? Över en månad efter händelsen så får man höra att det tolkats på ett visst vis... och det gör mig så ledsen, verkligen ledsen å jag orkar faktikst ärligt talat inte mer. Det känns som att vi alla fallit isär, jag vet inte när och jag vet inte hur, jag vet bara att det gör mig ont. Vänner ska hålla ihop i vått och torrt... och vi måste sluta snacka om varandra med varandra. Har man en åsikt om nåt nån sagt eller gjort så varför inte bara säga den till personen ifråga? det kan väl inte vara så svårt egentligen, varför har vi en tendens att vilja prata med andra om saken? Det skapar ju bara bråk och skit... Igår bara brast det, vill inte behöva ringa till en kompis och gråta för att jag tror att den tror att jag snackat skit om den, sagt saker som jag verkligen inte menat som nåt ont och som isåfall tolkats helt fel... det blir liksom "Du måste tro mig! Du måste!" 
Vad gör man den dagen den inte tror på en?

Förtvivlad....