Ni vet det där med kärlek, den där pirrande känslan i magen varenda gång du ska träffa personen. Varenda gång du knackar på dörren och undrar om du ska springa därifrån innan den öppnar... eller när personen är på väg till dig och du vet inte vart du ska he dig när du hör dem gå uppför trappen. Hur hjärtat slår snabbare och hårdare än det annars gör och du tänker "herregud det måste höras flera hundra meter"  Eller hur orden i munnen liksom byter plats med varandra och det som kommer fram är bara en enda sörja som ingen normal människa kan förstå. När du känner hur ögonen tindrar så fort du tittar på personen och du omedvetet inte kan sluta le och tankarna hela tiden flyger iväg upp bland molnen. Är det inte härligt så säg :) Jag undrar bara varför man är så rädd att inse det... kanske är man rädd för att känna efter riktigt, för egentligen är det så uppenbart att alla kan se det utom en själv. Kärlek är inget du kan dölja, det sipprar igenom omedvetet vare sig du vill det eller ej. Så varför inte bara ge upp kampen och erkänna för sig själv att man fallit dit, ordentligt också.