Idag är en sån där pissdag men ändå så kliver man upp, gör sig i ordning och sminkar på sig sitt happyface som alltid. Senaste 4 veckorna har varit skittuffa men ändå så har jag kämpat på riktigt bra trots att jag många gånger bara vill falla i gråt... det skulle vara så skönt att ha en axel att gråta emot, blodsockret är åt helvete och känslorna pendlar lika fort som en hiss går upp och ner... Men jag vet ju att det kommer bättre tider och att det finns ett slut på det hela men just nu är det riktigt, riktigt segt. Jag som älskar att äta, nu finns inte ens den driften kvar... både på gott och ont eftersom att jag skiter i att äta den mängd jag ska, det är som att det bara är stopp när jag sitter där med sopptallriken, hellre är jag utan... en sak är säker jag kommer aldrig i hela mitt liv att äta sparris och potatis/purjolöksoppa igen.

Det är så många känslor jag bär inom mig, ibland har jag lust att bara kunna stänga av. Tänker tankar jag inte ens ska tänka men ändå så smyger de sig in i mitt medvetna och det är jobbigt när man verkligen försöker att fokusera på annat men ändå hoppar de upp som gubben i lådan. Möjligtvis i en annan tid, ett annat liv men inte i detta även om jag skulle vilja...

Ad astra per aspera - Genom svårigheter mot stjärnorna