Igår bänkade vi oss framför tvn mamma och jag, och där satt vi resten av dagen! Igår gifte sig alltså vår blivande drottning med sin Daniel, äntligen har hon fått sin prins och han sin prinsessa. Man riktigt kunde se hur kärleken spirade i deras tårfyllda men lyckliga ögon. Och ja, det blev en tår här och där för oss i soffan också... Klänningen var ursnygg och buketten så vacker. Vissa tyckte att man skulle bojkotta detta bröllop men i helskotta heller tänkte jag... enda sedan jag varit liten har jag älskat bröllop och allt som har med det och göra så varför skulle jag skita i ett nu? Det som är roligt är att Daniel är en man av svenska folket, en helt vanlig person från lilla Ockelbo... och hör och häpna har han tidigare suttit barnvakt åt mina fyrmänningar, fyrmänningar må vara långt borta i släkten men det är ändå släkt så det gör det hela lite roligare :) Så mammas tremänning (mormors kusins barn) brukar få besök av honom ibland när han är hemma och enligt dem är hans föräldrar lika trevliga som honom. Vilket man kunde se en glimt av igår när hans pappa höll tal, ett tal som var riktigt, riktigt bra... mkt bättre än Kungens måste jag säga även om det var fint det också, särskilt när han gav Drottningen en ros :)

Men talet som tog mig med storm det var Daniels tal till Victoria... kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det var såå fint! "Störst av allt är kärleken. Victoria, jag älskar dig så..." Vem smälter inte för detta??? Ja jag gjorde det iaf, den obotliga romantikern... och när han berättade om de brev hon skrivit till honom när hon skulle vara borta i en månad, ett brev för varje dag, då suckade jag djupt och bara log...