Konflikträdd
Jag vet inte vad det var som fick mig att inse att min röst faktiskt går att använda och jag får faktiskt tycka vad jag vill om saker och ting. Tror det var efter gymnasiet någon gång som jag började förstå att detta är mitt liv och att jag bestämmer över det, vad jag ska göra och vad jag ska säga och tycka. Det har även varit väldigt självförtoende höjande att börja på universitet och läsa till det jag verkligen brinner för att jobba med. Att ha en jättebra klass där alla är accepterade för dem de är, visst vi är inte en "perfekt" klass... absolut inte. Men det är ändå en klass som stöttar och hjälper varandra så gott det går och det betyder mycket.
Så diksussioner börjar jag bli bättre på, även om jag inte finner det speciellt roligat att diskutera, det enda seminarium jag har tyckt varit roligt att diskutera på det var det vi hade sist om våld i nära relationer eftersom det är ett ämne jag brinner för. Visst sa jag inte allt jag tyckte men jag kände ändå som att jag fick fram en del. Sen att jag är konflikträdd, det är jag faktiskt och jag vet inte om det är så dåligt som det låter... man kan ju liksom inte leta bråk jämt och ständigt. Nä jag drar mig in i det längsta innan jag startar ett bråk, småkiv osv ok, men ett bråk är inte roligt, varken att delta i eller att höra på. Att höra på när andra bråkar ger mig rysningar längs hela ryggrader och det gör mig väldigt illa till mods. Men börjar jag nu bråka någon gång så då menar jag verkligen det jag säger och det är inte mycket jag håller inne med.
Så ja, jag tycker inte om att diskutera och bråka om saker om jag inte måste... det är många gånger jag faller tillbaka och inte säger vad jag tycker och tänker, men en dörrmatta det planerar jag att aldrig bli igen, man ska aldrig säga aldrig men det är inte min plan iaf...
Ja, men eftersom du sätter den gränsen så måste du ju förstå att det inte alls framgår att du dömer ut dig själv också. Jag tycker då det är nog illa att göra som du gjorde, särskilt när många fler med dig gjorde ungefär samma sak. Sen var det ju så klart mer än så. Men du tycker alltså att det hade varit okej så länge alla höll sig till sina bloggar när de uttalade sig om tjejen?
Jo, självklart litar jag på mina syskon men jag skulle aldrig skriva sakerna du skrev om någon. Särskilt inte om det finns någon endaste tillstymmelse av risk att den person blivit utsatt för något så vidrigt som en våldtäkt.
Det är sant. Jag skriver inte saker som ”fina bilder”, ”bra skrivet” m.m. som nog klassas som ”snälla kommentarer” i din blogg. Vad det beror på har jag inte utvärderat. Överlag så skriver jag inte så mycket onödiga kommentarer. Vill jag vara snäll med någon så ringer jag, smsar eller skriver på Facebook. Själva grejen med att man skriver sina åsikter och någon inte håller med och kommentarer är ju som sagt grunden i vad blogg innebär. Att du kallar andra åsikter än dina egna för ”påhopp” känns ju inte särskilt vettigt.
Har du varit rädd för mina åsikter? Det var mer än vad jag visste.. Du måste ha varit riktigt utsatt när vi var klasskompisar. Jag ser ingen anledning till att du ska radera kommentarerna, så därför ser jag inget nobelt i att du inte har gjort det.
Okej. Så dina åsikter om mig var alltså att min blogg inte river upp känslor, att du skulle kunna märka ord i min blogg, att jag har fina naglar, att Make Up Store är bra och att min kamera är fin? Det var ungefär det jag hade förväntat mig så precis som jag misstänkte så blev jag inte förvånad.
Det har gått fyra år och jag vill påstå att jag förändrats väldigt mycket på de fyra åren. Därför står jag fast vid att du inte känner mig. Om du är samma person fortfarande idag så antar jag att jag känner dig. Om ”att uttala dig” var det där om min blogg så känns det ju som om du har för mycket information än vad du använder dig av eftersom allt grundar sig på bloggen som är precis alla i hela världen kan läsa mer eller mindre.
Hårt mot hårt? Det här är ju så långt ifrån ”hårt” man kan komma. Du verkar inte kunna se skillnad på en diskussion och ett bråk. Det stämmer ju visserligen överens med den du var i gymnasiet, så du kanske har rätt i att jag känner dig än idag i och med det. Det låter bra att du har slutat lägga dig på spåret så loken slipper köra över dig.
Om jag vill ha diskussioner istället för att göra något vettigare? Nja… Men när jag ändå sitter vid datorn så ser jag inget fel i att diskutera lite. Du kanske har bättre saker för dig där du sitter? I så fall vill jag inte att du känner dig tvungen att svara. Det är ytterst frivilligt.
Det där var ju faktiskt en helt meningslös kommentar. Det jag kommenterade i din blogg och det vi diskuterade har du nu helt utelämnat och fokuserar bara på det personliga som du drog in eftersom du tog min åsikt som ett "påhopp".
Du verkar inte förstå tågliknelsen? I klartext så handlar det om att det inte går att köra över någon som inte tillåter det. T.o.m. stora hemska jag skulle bli överkörd om jag tillät det. Jag behöver vänner som står på sig och faktiskt har åsikter att komma med och som kan diskutera utan att ta allt personligt. Vänner som faktiskt SKULLE KUNNA köra över mig om jag tillät det. Men eftersom jag är likadan så kör ingen över någon. Starka, spännande vänner som utvecklar varandra. Anledningen till att vi inte är vänner idag har mycket med det att göra.
Men vänner eller ej, jag ska inte skriva några fler "påhopp" i din blogg. Om det kommer någon mer kommentar från min sida så lovar jag att den ska vara supersnäll och meningslös, precis som du helst vill ha det.
