Du lovade att du skulle acceptera det val jag gjorde, att du skulle finnas där och stötta vilket som... men det skär i hjärtat när du fäller dina noga planerade och placerade kommentarer. De kommentarer som gör mig förtvivlad, ledsen och så mycket mer osäker på mig själv... Vem är du att döma? Vem är du att säga vad som är rätt? Jag vet att du vill mitt bästa, men du borde kunna visa det på ett lite annorlunda sätt... Du är ändå den som alltid bör finnas där, älska mig, låta mig göra mina egna val, misstag och dra lärdom från dem utan en massa pekpinnar som trycker mig neråt istället för uppåt mot stjärnorna.