Läste just en annan blogg om att alltid ha känt sig som "vuxen" genom åren och det fick mig att börja att tänka tillbaka på min egen uppväxt. Visst tusan kände man sig som vuxen när man var 12 och tjuvrökte för första gången, man tycktes vara så cool och tillhöra vuxenvärlden. Sen när man upptäckte sminket sen, det om nåt var ju så häftigt... man såg ut som en fågelskrämma säker flera gånger. Men när jag tänker tillbaka på det så tänker jag bara "stackars tjej som tror att hon vet allt om världen" om hon bara visste vad som komma skall. Då man är 12 så är man fortfarande ett barn.

Men likadant var det ju i högstadiet, även om det för mig personligen var ett helvete att gå igenom 7an, 8an, 9an så kände man sig ändå ganska så hyffsat vuxen, nu hade man börjat utveckla sitt tänkande OCH man hade börjat fått upp smaken för killar! När man gick i sjuan så tyckte man att 9orna var så gamla och häftiga men tänker jag på en finnig 15-åring idag så undrar jag bara hur man någonsin kunde tycka att dessa var coola... Nåt jag dock ångrar idag är att jag har aldrig någonsin haft en tonårsrevolt, jag har aldrig varit en pina för mamma på det sätt som många andra har varit. Jag har alltid varit den förnuftiga och det sitter väl kvar än idag känns det som, det är alltid jag som moralpredikar och jag hatar det! Jag vill också göra revolt och inte bry mig om morgondagen men jag kan bara inte släppa taget, jag MÅSTE ha koll på läget och mig själv. Så jag ångrar mycket att jag har varit så hämmad under min tonårstid... vilket kanske har sina orsaker till varför men det behöver jag inte gå in på här. Vi kan säga som så bara att barn/tonåringar kan vara väldigt grymma.

Sen kom gymnasiet, de bästa åren i mitt liv för nu, nu var man nära ett självständigt liv och personligheten hade liksom lagt sig till rätt mycket. Men idag skrattar jag åt min bror som är 18 när han försöker att leka vuxen, jag tänker bara "Ja det är mycket du inte vet du..." men jag vet ju själv att man tyckte att man var väldigt vuxen när man gick gymnasiet och framförallt när man tog studenten så tänkte man, imorrn börjar livet, fan va jag är bra för nu kan jag såå mycket och är beredd på allt. Ha... trodde jag ja... det var ju först efter studenten man ställdes inför det faktum att nu får du klara dig själv bäst du vill, inte många kommer att hjälpa dig och det finns faktiskt många grejor som jag inte har en aning om. Det har jag inte ens idag och måste vända mig till föräldrarna många gånger i frågor kring olika saker. Tänk bara när man skulle betala en räkning för första gången... jisses. Eller söka bostadsbidrag och flytta...

Nä så när blir man vuxen egentligen? Är man vuxen när man är 24 år? I mångas ögon så är man nog det, men det känns ju inte riktigt som så... folk skaffar barn hit och dit och bildar familj. Jag sa när jag var 17 att jag skulle ha barn när jag var 25, det är 1 år dit!! och inte banne känner jag mig redo för det. Sen så är det nog så att när man är 30, 40, 50 kommer man säkert alltid titta tillbaka och tänka "Ja vännen, det är inte mycket du vet om livet inte..."

Sen undrade jag väldigt ofta som 14 åring hur man någonsin kunde bli kär i någon som var 30, de var ju sååå gamla... nu är man på väg dit själv och 30 åringar är ju inte alls farligt gamla. Det jag bävar över nu är hur man någonsin kommer att kunna tända på gubbarna som är 65...