När man tror att saker och ting börjat lugna ner sig och att man börjat få grepp om saker och ting så är det alltid något litet som dyker upp, nåt som gör att det känns som om allt börjar om och jag börjar ifrågasätta mig själv, mina tankar och känslor igen. Alltid nåt som påminner, alltid nåt som gör att mitt sinne sviktar... nog vet jag att livet består av svåra beslut, att ge det tid är nog det enda jag kan göra just nu... förhoppningsvis kommer svaren till mig med den... jag önskar bara att... ja jag vet inte vad jag önskar mig...eller... frid kanske, känslan av att hitta en plats i livet där jag vet vad jag vill... att den där rösten inom mig är klar och tydlig och inte pratar ett främmande språk som jag inte kan översätta.