Framtiden, man har sådana förväntningar på den. Man har sina föreställningar om vart man kommer att vara i livet om några år, vilket jobb man kommer att ha, vart man kommer att bo och vem man kommer att leva med. Det är så lätt att ryckas med i dessa tankar om det perfekta livet. Men blir det så? Ingen vet vad som morgondagen för med sig, vilka chanser och hinder man kommer att stöta på. Vänner man har nu kanske inte kommer att vara det då, se bara på hur det har varit under dessa år. De man svor evig trohet finns idag inte i ens liv... förhoppningsvis så har man nu kommit i det stadiet att de vänner man har nu, de kommer man att hålla fast vid, jag i dom och dom i mig... den sökande fasen efter vem man är har börjat stabilisera sig och jag tror att det är då man inser vilka man vill umgås med och ha i sitt liv. Som man får något av och som man ger något till. De andra som droppat av längs vägen är det inget fel på egentligen, jag tror bara att man var inte menade för att fungera som kompisar i det långa loppet. Just då, funkade det men sen började man söka sig åt olika håll och vägarna skiljdes helt enkelt.

Kanske är det så då det kommer till kärlek också, att älska är att riskera att bli sårad. Kanske är han den rätte, kanske inte men kärlek är något man måste kämpa för, för vad som händer efter vägen är det ju ingen som kan säga. Antingen övergår kärleken till något annat, något starkare eller också avtar den med tiden och det är inget något någon kan göra något åt. Det har nog ofta med det här att göra att just precis då var det rätt i livet, men sedan utvecklas man vidare och det man behövde då kanske inte är aktuellt nu. Kärlek är komplicerat, det har nog varenda en av oss smakat på. Den olyckliga kärlek, den obesvarade. Den besvarade men väldigt komplicerade... Ibland ser man alla dessa turtorduvor som ser så lyckliga ut och man undrar om det endast är en själv som har det svajigt i förhållandet. Så är det nog inte...