Alla drivs vi av en längtan av att ses som normal, en grupp som troligtvis får kämpa mest för detta är de som på ett eller annat sätt har ett förståndshandikapp. Igår var jag och några till och såg Hur många lingon finns det i världen på bio. En helt underbar film, så enkel men så hjärtvärmande... det kom både skratt och tårar och man insåg att dessa människor har så otroligt mycket att ge. Det är lätt att se dessa personer som offer, som någon man måste tycka synd om... men har dom bett om det? Nej! Jag har igenom arbetet, genom vår uppsats och genom tv och film fått en så mycket tydligare bild av dessa människor och den livsglädje som de flesta förståndshandikappade har är en glädje som jag bara kan drömma om att ha. De har samma känslor och tankar som vi "normalstörda" har och de har så mycket att ge till världen om de bara får, om vi tillåter dem och inte ser dem som barn som vi måste vakta hela tiden. Även de måste få utvecklas och prova på saker i livet, visst vissa grejor går inte och det är bara att acceptera, precis som vi andra måste göra ibland också. Men utifrån deras förutsättningar så varför ska inte dessa få chansen att leva ett välfyllt liv? Innan jag kom personligen i kontakt med dessa männsikor så var jag tveksam till hur jag skulle föra mig, kanke kände jag rädsla men detta tror jag bara beror på okunskap. Bara man lär känna dem och dom dig så kommer man inse att dessa personer må bete sig annorlunda, prata otydligt, har ett behov av hjälp i vissa situationer och kanske även ser speciell ut så har de flesta ett hjärta av guld, och blir du deras vän så har du en vän för livet. Min mamma berättade idag att hon en Alla hjärtans dag köpt chokladhjärtan med sig till den skola hon då gick på för några år sedan där specialklassen hade klassrummet vägg i vägg med deras, hon gick in där och bjöd på detta godis. Än idag när hon möter någon av dessa personer ur den klassen så är det första de frågar "Har du nå chokladhjärtan?" och skrattar glatt. Om inte detta får en på bra humör för resten av dagen, ja då vet jag rakt inte vad som får en...

Nä så jag vill bara säga med detta inlägg att, normal... vad är normalt? Och tänk va livet skulle bli tråkigt om alla gick runt och var normala, för vem är det som säger att det normala ska va det ultimata? Detta gäller alla som känner att de inte tillhör de "normala" som strävar efter något som egentligen är ouppnåeligt. Det kan även jag känna att jag vill vara "normal", jag vill vara smal, jag vill vara snygg, jag vill en massa saker som samhället säger man måste vara för att tillhöra de som är normala... Det är mycket man vill istället bara för att älska sig själv som den man är och inse att man faktiskt duger.