Nä nu känner jag att det är dags för lite bloggande... har så många tankar i huvudet. Det mesta handlar om framtiden, den börjar sakta krypa sig på mig och jag kan känna ett obehag ila längs ryggen även om det även är med stor förvänting jag vill ta examen. Men allt känns så knepigt, vad ska jag jobba med? Vart? Måste jag flytta osv. osv. Det känns konstigt att jag helt plötsligt kan kalla mig för Socionom, jag har en profession som gör att jag ska kunna jobba med det jag alltid drömt om... det gäller bara att hitta det jobbet och att jobbet vill ha mig! Jag har ingen aning om vart jag ska börja... har tagit mig i kragen och ringt löne och bett om nåt papper där det står vad jag jobbat med osv. och sedan har jag bett personer från praktik och jobb om personliga utlåtanden. Det är ju alltid en början... men ändå känns det som att jag bara vill sucka för ska jag vara ärlig är jag livrädd för vad som komma skall. Här har man gått i trygghet i 3,5 år och vetat precis vad man skall göra varenda dag, nu helt plötsligt ska vi slängas ut i verkligheten igen och ta hand om oss själva. Vi ska jobba med att ta hand om andra samtidigt som vi ska få våra egna liv att fungera, det kommer att bli kämpigt från början har jag en känsla av.

Nu när man känner att man funnit sin plats i klassen bland alla underbara personer man lärt känna ska man splittras och det känns så sorgligt att man inte kommer att få träffa dem dagligen som man nu gjort senaste tiden. Idag pratade läraren om att hitta sitt sammanhang "att hitta sin flock" men hur ska man göra det när man så fort börjar känna sig bekväm och förtroendefull med de andra skall skiljas åt. Alla vet vi ju att än om vi säger att vi ska fortsätta hålla kontakten osv. så kommer livet ivägen för det mesta... det är sååå tråkigt. Men jag antar att det är en del av livet... livet består av möten och adjön. Vissa stannar kvar, andra reser vidare och vissa kan man återse senare om har tur...