Då var det dags för utmaning nr 2, min första stora kärlek...

Hm, om man bortser från alla "lekis-kärlekar" som eg inte var på riktigt utan mer på skoj bara för att... så måste jag nog säga att den stora kärleken drabbade mig då jag var runt 16 år... olyckligtvis så var det inte lycklig kärlek utan olycklig. Det började så bra men slutade så dåligt... om det ens hann börja riktigt vill säga... nu idag är jag ändå glad över att det blev som det blev för jag inser att vi var alldeles för olika för att det skulle ha kunnat bli något bra. Förlåta honom det kommer jag nog aldrig riktigt att göra, trots att vi idag kan träffas ibland så finns ändå det där ärret på hjärtat kvar som svider till då och då... Men än fast kärleken inte är besvarad på samma sätt så betyder det inte att känslorna man har inte är starka, det tar tid att komma över och gå vidare. Även om man är förbannad och sårad så finns fortfarande DET kvar som gjorde att man en gång fick känslor för personen. Det är ändå nåt speciellt med den där första kärleken när allt man gör är att tänka på den personen, man äter inte, sover inte och hela mitt skolblock var nedklottrat med hans namn... haha idag kan jag tänka "fan va patetiskt", men när man är mitt uppe i det hela verkar inte den där dikten så urbota dum och fjantig utan det är helt klart ÄKTA känslor ;)

Men jag önskar honom all lycka nu och i framtiden (även om jag måste medge att jag gillar skadeglädje i detta fall) och anser att allt det man gör mot andra det kommer tillbaka till en själv en dag. Man ska inte leka med andra människors känslor för man kan såra mer än vad man någonsin kan ana...